Årets höjdpunkt för träbåtar
Regatta Kvällen innan har meteorologerna varnat för en möjlig åskfront med hårda vindar på kappseglingsrutten utanför Helsingfors. När lördagens första start i Viaporin tuoppi går klockan 9.30 på morgonen är det ändå en mild sydostlig vind på 4 meter per
Ljudet av ett kanonskott rullar över Kronbergsfjärden i Helsingfors. Elisa Palmu, 3 år, stannar till mitt i sin promenad och undrar vad det där var för något.
– Det är ett startskott för de båtar som får börja tävla nu, svarar hennes pappa Sakari Palmu.
Elisa, Sakari och lillebror Johannes Palmu, 1 år, har bråttom. De vet precis när besättningen de kommit för att fotografera ska segla förbi. Elisa har en egen kikare. Hon höjer den, spanar ut över vattnet och erbjuder sedan en titt på alla de fina seglen därute på fjärden. Båtarna glider nära varandra, små och smäckra – åttor, femmor, folkbåtar, A-båtar, hajar – och när av de stora passagerarfartygen på väg in mot Skatudden dunkar förbi drar det som ett jättelikt strykjärn genom en flock fjärilar.
Kappseglingen Viaporin tuoppi, eller Sveaborgsstopet, ordnas i år för 33:e gången. Rutten på 16 sjömil är uppdelad i två banor, en längre och en kortare. Starterna går i omgångar och Sakari förklarar för Elisa hur man känner igen en hajbåt. Själv äger familjen en folkbåt från 1947 tillsammans med några kompisar.
– Men den är på land för att däcket ska renoveras så i år tävlar vi inte, säger Sakari.
Elisa ser en båt som har slagsida. Hon säger att hon också vill segla och luta så där. Hon har precis fått lära sig att ett segel som ser ut som en ballong heter spinnaker.
Folkbåt mot kryssare
Ute på fjärden väntar besättningar på starttur. Klockan 11.06 är det dags för Pentti Välipakkas båtlag i Lys 2-klassen. Då gäller det att visa vad Laurinkryssaren Haukka med besättning går för.
Kotkabon Välipakka är marinbiolog till utbildningen och gick i pension från sitt jobb som naturskyddschef vid Sydöstra Finlands närings-, miljöoch trafikcentral för två år sedan. Han och hustrun Marion Välipakka har seglat tillsammans i över fyrtio år.
Paret hade redan vant sig vid att packa barn och bagage i sin folkbåt när de en dag för snart tjugo år sedan råkade på den vackraste kryssare hustrun sett. Familjen hade nyss köpt hus och tagit ett lån som skulle betala för både huset och en takrenovering, men eftersom Marion förälskat sig i Haukka vid första ögonkastet fanns inget annat att göra än att satsa takrenoveringspengarna på ett båtbyte.
– Det finns inget snobberi kring gamla träbåtar, men lite tokig måste man vara för att syssla med dem. Jag hade fem veckors semester medan jag ännu arbetade. Två av dem satte jag på att sätta båten i skick varje vår, tre veckor seglade vi, säger Pentti.
Kryssaren är 51 år gammal. Pentti är 70.
– Jag vet att vi inte kan hålla på med det här hur länge som helst även om jag är i gott skick för min ålder. Det gör mig svårmodig att tänka på att jag måste ge upp det här.
Drivs med talkokraft
För många av deltagarna i Viaporin Tuoppi är den här regattan årets enda. Därför har arrangören Sveaborgs segelsällskap valt att hålla anmälningsavgiften på 65 euro för dem som är tidigt ute och att sköta det mesta av arrangemangen med talkokraft. Pengarna ska inte vara ett hinder för att delta.
Pentti drabbades av havet i tonåren. Han är uppvuxen i inlandet, men en gång fick han åka på en kryssning. Då förstod han att vattnet är hans element. Han talar om stämningen bland träbåtsägarna.
– Efter tävlingen blir det sång och fest. Man berättar historier och delar med sig av tips, för den här regattan tas inte på blodigt allvar, säger han och meddelar att om det här var på allvar skulle hustru och dotter få stanna på landbacken.
– För man måste vara snabb och stark när det riktigt gäller, säger han.
Marion höjer ögonbrynen. Hon har minsann ansetts vara vig nog att klättra upp i masten ett par tre gånger på sistone.
Nu kryper det fram att tävlingsseglandet på 70- och 80-talen satt vissa spår i skepparen. Börjar det se ut som att för många seglare ligger för nära när man kommit halvvägs i tävlingen börjar det strama i käkmusklerna.
– Marion skrattar åt mig när hon ser hur jag då plötsligt får underligt bråttom med att trimma seglen. Det händer också när vi är ute och seglar annars, när jag ser en båt som är ungefär av samma storlek. Då måste jag få visa lite.
Visandet föregås ändå alltid av veckor av fixande. En kryssare som Haukka kräver att alla ytor som utsatts för väder och vind slipas och lackeras om varje vår.
– Att stå på knä och slipa ruffen är jobbigt, men tejpandet för att skydda allt som inte får lackeras är ändå värst. Allt jobb som går ut på att krypa på knäna i veckor är besvärligt, men när man sedan får lackera så ser man ju resultat också, säger Pentti.
Som camping utan tv
Besättningen består i år av Pentti, Marion och en dotter.
– I tonåren började barnen vägra att segla, men när de fyllt tjugo började de längta till havet igen, säger Marion.
Pentti talar om det fina med träbåtslivet, om hur man kommer fram när man kommer fram. Om hur tiden inte kan sekundplaneras.
– Man följer vindens riktning och rytm. Det bästa med den här kryssaren är dess seglingsegenskaper.
– Det är som campingliv utan tv och moderniteter, säger Marion, som gärna bäddar i kojen med de vinröda galonmadrasserna och säger att båtnätter i stormlyktors sken ge henne större ro än sängen på vilket femstjärnigt hotell som helst.