Den värsta tänkbara grannen

Finland har sedan tidernas begynnelse fått dras med bättre och sämre svenska kungar och ryska regenter. Ingen av dem har haft så onda avsikter som Josef Stalin. I två krig ville han krossa Finlands frihet. Det är svårt att tänka sig en vidrigare granne än Stalin.

Vid sidan av Adolf Hitler och Mao Zedong är Sovjets diktator Josef Stalin 1924–1953 den statschef som har mest blod på sina händer. Forskaren Rudolph J Rummel räknar med att 62 miljoner människor avrättades, dog i fångläger eller svalt ihjäl på grund av kommunistdiktaturen. 20 miljoner offer i andra världskriget ingår inte i siffran, inte heller stupade soldater och civila i andra länder, till exempel i Finland.

Efter Lenins död följde några års maktkamp i den högsta Sovjetledningen. Stalin var en skicklig konspiratör, senast 1929 var han det stora kommunistlandets enväldiga diktator. Ungefär samtidigt började den systematiska utrensningen av misstänkta motståndare och icke-önskvärda medborgare.

Redan på Lenins tid byggdes de första fånglägren vid Ishavet och han gav order om massmord på präster och den tidigare makteliten, adeln, högre tjänstemän, företagare och akademiker.

I början av 1930-talet bestämde Stalin att jordbruket skulle kollektiviseras. Självägande bönder stämplades som kulaker, samhällets fiender som skulle förintas. Bönder med familjer, husdjur, redskap och skörd kördes in i stora kolchoser som i de flesta fall inte ens var byggda utan fanns bara på pappret.

Bönder som gjorde motstånd avrättades, bönder med familj som följde direktiven dog snabbt av svält då myndigheterna beslagtog maten som kördes till städerna och exporterades, bland annat till Storbritannien. Bara i Ukraina dog minst fem miljoner människor av svält, kanske tio. Siffran för hela Sovjet beräknas till minst femton miljoner dödsoffer. I till exempel Kazakstan dog två miljoner, halva befolkningen.

Siffran 10–15 miljoner svältoffer åren 1932–1933 är forskaren Rudolph J Rummels. Och, understryker Rummel, här ingår inte de som dog i fångenskap, i den Gulagarkipelag av fång- och straffläger som samtidigt etablerades.

Långa namnlistor

Författaren Staffan Skott som skrivit boken Aldrig mer om kommunismens brott beskriver en fångtransport med 517 fångar som i augusti 1938 anlände till lägret Ustvymlag vid floden Vesljana i nordöstra Ryssland. Ett halvt år senare fanns 27 kvar, 20 hade flyttats till andra läger och 490 mördats eller dött av umbäranden.

Samma sak upprepades över hela det jättelika sovjetiska riket som på 1930-talet förvandlades till ett enda stort fångläger. Order gick ut till byar och städer om en kvot på folkfiender som skulle uppbådas och avrättas.

Ju närmare makteliten man befann sig, desto farligare levde man. Först rensades största delen av veteranerna från bolsjevikernas underjordiska tid ut. De hade sett Stalin i aktion och visste att den nya historieskrivning som Stalin gav order om var falsifikat.

Men vem som helst kunde råka ut för hemliga polisens nattliga räder. Under tortyr måste den som gripits ange kumpaner ”i den sovjetfientliga konspirationen”. Namnlistorna på förrädare växte till ofantliga mått när grannar, vänner och kolleger dag och natt angav varandra för att få en stunds frid från sina plågoandar.

Familjer skonades inte. När en folkfiende skickades till fångläger fick ofta hustru och barn dela samma öde. I anslutning till lägren byggdes barnhem, men ingen ska tro att barnen skickades till samma läger som föräldrarna.

Nackskotten en fördel

Fick polischefen i en stad order att 10 000 folkfiender skulle gripas kunde han inte gärna låta en sådan liten detalj som att det inte fanns en enda folkfiende i stan bekomma honom. Antingen såg han till att 10 000 greps, dömdes och avrättades eller så stod han själv som följande i tur. Ofta gick det illa för honom ändå.

1937 lät chefen för hemliga polisen avrätta 3 000 kolleger över hela Sovjet. I partikongressen 1934 deltog 1 966 delegater. När det var dags för nästa kongress 1939 fanns bara 59 kvar i livet.

För Finland var nackskottens tid inte alls en dålig sak. Jo, hundratusentals finländare som efter 1918 flydde till Sovjet, eller emigrerade lagligt från till exempel USA, greps på 1930-talet och sköts som ”spioner” liksom många ursprungliga karelare vars enda brott var att de hade finska som modersmål.

Men i sin iver att hitta förrädare skonade Stalin inte ens Röda armén. Inför kriget 1939 likviderades nästan hela den högsta ledningen, räknar författaren Staffan Skott: 3 av 5 marskalkar, 13 av 15 arméchefer, 8 av 9 amiraler, alla 16 armékommissarier förutom 35 000 officerare, halva styrkan.

Det är en av orsakerna till att Finland kom undan vinterkriget med bibehållen självständighet. Kaos rådde i Sovjets anfallande armé som saknade kompetent befäl. För Finland stupade 23 000 man, för Sovjet räknar man med minst 175 000 stupade. När kriget bröt ut försökte Stalin framställa det som en intern finländsk uppgörelse. Sovjet ”bara hjälpte den finska folkarmén”. Felet var att då man hösten 1939 i Karelen försökte samla ihop en finsk armé så hittade man bara några dussin stridsdugliga finska män. Alla andra låg under myllan.

Estlands öde

Arkiv som öppnades efter 1991 avslöjar entydigt att Stalins plan 1939 var att göra Finland till en sovjetisk republik. Estlands öde med deportationer, nackskott och utrensningar hade varit också Finlands öde. Man kan utgå ifrån att den finländska samhällseliten senast skulle ha dukat under i Sibiriens läger.

Mönstret upprepades vid storoffensiven 1944. Stalins order var att inta Helsingfors. Eller det som skulle ha funnits kvar av staden. Tre massiva bombräder vintern 1944 hade som mål att jämna Helsingfors med marken och bryta den finländ- ska försvarsviljan. Ett listigt och träffsäkert luftvärn lyckades avvärja attackerna så att största delen av bomberna fälldes i havet eller över Nordsjö.

Om Stalin lyckats inta Helsingfors vet ingen om vårt öde varit Estlands och Finland blivit en sovjetrepublik eller om vi fått dela de östeuropeiska ländernas folkdemokratilott.

Skillnaden är inte alltför stor. Under och efter kriget deporterades 600 000 människor från de tre baltiska länderna. Kvinnor och barn ingick i dem som i godsvagnar kördes mot undergången i Sibirien.

Att bli en självständig folkdemokrati var inte mycket bättre. Redan under kriget avrättade Röda armén 26 000 polacker som tillhört landets elit, officerare, tjänstemän, akademiker. Mest berömd är massgraven i Katyn, men det finns fler.

Efter kriget deporterades 600 000 ungrare till Sibirien. Tio miljoner etniska tyskar fördrevs från sina hem, människor som var helt oskyldiga till Hitlers dåd. En och en halv miljon av dem dog i umbäranden. Åren 1945–1950 fängslades 112 000 östtyskar, 43 000 av dem dog. I Polen, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien är mönstret detsamma, hundratusentals mördade och deporterade till sovjetiska fångläger.

Och mannen bakom allt detta, Josef Stalin, var inte bara vår granne utan en flitig gäst i Finland före revolutionen.

Stalin föddes 1878. Fadern var en alkoholiserad skomakare som misshandlade fru och barn. Stalin fick från barnsben vänja sig vid mycket stryk, ofta utan orsak. Första gången man vet att Stalin besökte Finland var på socialdemokraternas kongress 1905 i Tammerfors. Där träffade han Lenin.

Följande år var Stalin på väg till Stockholm då S/S Oihonna gick på grund utanför Hangö. Passagerarna, och Stalin, klarade sig. Efter bolsjevikernas kupp besökte Stalin i egenskap av folkkommissarien för nationalitetsfrågor Socialdemokraternas möte på Folkets hus i Helsingfors. Den 14 november 1917 lovade Stalin Finland och alla andra nationer i Ryssland självbestämmanderätt:

”Vi skulle förråda socialismen, om vi inte gjorde allt för att återupprätta de broderliga, förtroendefulla relationerna mellan Rysslands och Finlands arbetare. Och alla vet att utan ett erkännande av Finlands folks fria självbestämmanderätt kan inte ett sådant förtroende uppnås.”

”Nu har tiden kommit då det gamla slagordet ’proletärer i alla länder förena eder’ måste förverkligas. Full frihet för Finlands folk att själv bestämma om sitt liv, precis som för alla andra ryska folk!”

Stalins löfte att små folk får bestämma om sin egen framtid måste höra till världens mest brutna löften.