Salonen tog hemmapubliken med storm
Helsingfors festspel tog en praktfull tjuvstart i Nationaloperan i fredags då Esa-Pekka Salonen dirigerade sin nya cellokonsert. Dessutom hördes en stilfull konsertversion av Igor Stravinskijs Perséphone, en riktig raritet i våra konsertsalar.
KLASSISKT ●●Helsingfors festspel. Finlands Nationaloperas orkester, kör och barnkör. Nicolas Altstaedt, cello; Ella Wahlström, ljudplanering; Andrew Staples, tenor; Pauline Cheviller, skådespelare; dirigent Esa-Pekka Salonen. Ravel, Salonen, Stravinskij. Nationaloperan 11.8.
Salonen komponerade konserten för Yo-Yo Ma, men nu fick ett yngre cellolejon visa sina klor. Fransk-tyska Nicolas Altstaedt spelade alldeles fenomenalt.
■ Esa-Pekka Salonens cellokonsert (2017) uruppfördes i Chicago i mars och framfördes nu för första gången i Finland. Det nästan 40 minuter långa verket består av tre satser och kulminerar på ett traditionsenligt sätt i en upphetsad final.
Salonen lägger till något nytt för varje sats: liveelektroniken kommer med i andra satsen, och finalen blir ett slagverksspektakel med congaoch bongotrummor som solistens medtävlare. Verket växer liksom obemärkt till en kommentar om mångfalden inom musiken.
I början är elementen färre. Cellons ståtliga men rastlösa melodilinje tecknar sig mot orkesterns ”kosmiska” tolvtonsbrus. Salonen har förmågan att skriva musik som behåller sin intensitet även då den inte är på väg någonstans. De välklingande och välorkestrerade harmonierna är förstås till hjälp – en aspekt som föreföll ännu viktigare i violinkonserten (2009).
Cellokonserten innehåller flera dramatiska höjdpunkter samt överraskningsmoment, såsom orkesterexplosionen som inleder andra satsen. De elektroniska ekona i andra satsen och de mäktiga orkestervågorna i finalen var speciellt fascinerande.
Salonen komponerade konserten för Yo-Yo Ma, men nu fick ett yngre cellolejon visa sina klor. Fransk-tyska Nicolas Altstaedt spelade alldeles fenomenalt, med en enorm intensitet såväl i det idiomatiska sjungande materialet i början av verket, i de mer fragila ställen i andra satsen som i finalens häftiga solokadensmaterial.
Orkestern följde med nyansrikt och smidigt. Träblåsarna som spelade i dialog med solisten samt slagverkarnas insats i finalen förtjänar en speciell eloge.
Konserten inleddes dock med en någorlunda matt tolkning av Maurice Ravels Le tombeau de Couperin (1917/1919). Klangen var njut- bart varm, men den rytmiska energin steg till en acceptabel nivå först i den sista av de fyra satserna.
Igor Stravinskijs Perséphone (1934) är komponerad till ett libretto av André Gide. Den unga gudinnan Persefone blir Hades gemål och dödsrikets härskarinna. Hon tycker synd om de döda men längtar tillbaka till det jordiska livet. Till slut får hon återvända på vårarna, men vintrarna måste hon tillbringa i underjorden.
Skådespelaren Pauline Cheviller i Persefones talroll och tenoren Andrew Staples (vilken ståtlig röst!) som berättaren Eumolpos var båda mycket övertygande. Salonen och orkestern tolkade elegant musiken som ofta är reducerad men genomgående färgrik, mest i den mörkare delen av paletten.
Den ursprungliga versionen har roller för fem dansare, men den graciösa Chevillers gester räckte väl för att ge liv åt berättelsen. Kören föreställde uttrycksfullt såväl nymferna, de döda skuggorna som människorna på jorden, de sistnämnda i slutet av verket tillsammans med den duktiga barnkören.
Applåderna var stormande. Melodramer och andra musikverk som innehåller talade repliker eller recitation skulle förtjäna ett starkare fotfäste i repertoaren.