Berghamn

Var gång jag vandrar över till sydsidan av Lotsberget, på holmen som är mitt sommarviste, grips jag av fjärrlängtan. Långt borta i sydost glänser två små punkter, synliga vid klart väder. Inseglingsmärkena på Ko-Birsskär, vid infarten till Berghamn.

Berghamn, målet för min fjärrlängtan. Fem sjömil från utkikspunkten uppe på berget. Det motsvarar, med en lätt avrundning, 9 260 meter. Minst en två timmars rodd i min åländska stäveka.

Innan jag blivit ägare till den rodde jag omkring med en väderbiten glasfiberbåt, som kom med huset. Första långrodden hade Berghamn som mål. Jag hade läst Benedict Zilliacus Utöar och visste att han och hans hustru Jutta fanns på en av Askeörarna, två mindre holmar strax norr om Ko-Birsskär. Jag hade också hört om hur det gick till när han upptäckte sitt Eden. En hel natt hade han rott omkring i det kristallklara vattnet mellan skären, trollbunden av den skönaste natur som vår jord kan uppvisa. Nu ville jag se med egna ögon.

Hur många gånger jag rott till Berghamn har jag förlorat räkningen på. Första gången minns jag bäst, bättre än årets rodd för en vecka sedan. Den senare gjorde jag i en meter nordan, som alltid via Gunnkobbarna, över Barskärsfjärdens ocean. Mödolöst, att jämföra med återfärdens slit i byig nordväst. Väl framme vid nationalparkens brygga på Västerby gjorde jag som jag alltid gjort, klädde av mig, simmade in i det tomma båthuset och satte mig i solskenet på bryggan med termos och matsäck. Sen besåg jag utställningen i fiskebodarna och gick naturstigen med kikare, genom ett magiskt landskap kultiverat sedan 1500-talet, till den högsta punkten som gett ön dess namn. Som alla gånger tidigare träffade utsikten över 360 grader himmel, hav och land betraktaren som ett hugg i hjärtat.

Denna sommar står huvudbyggnaden öppen, tack vare frivilliga insatser av en barnfamilj. Men fårskocken som en sommar hälsade mig välkommen på bryggan, för att återkomma när jag åkte i väg, syntes inte till. Den första gången drog jag upp glasfiberekan på västra Askeörsstranden och gick upp till huset. Jag hade försökt ringa, men glömt slå riktnumret. Nu knackade jag på dörren och öppnade den. Mitt hjärta stannade. Vid ett matbords nyss framdukade sagoland, vändes fyra ansikten mot mig. Två tillhörde värdfolket, de övriga Göran Schildt och hans hustru Christine. Ridå.