Låt din kompis tacka nej

Kära läsare,

nu kommer ni att tycka att jag är en gammal, tråkig gnällspik, men jag måste skriva några ord om alkoholhetsen i Finland. Som sig bör i Augusti–Finland var jag bjuden på en kräftskiva ute i skärgården. Det var en ljummen kväll och runt de två borden satt roliga människor mellan trettio och fyrtiofem. Barnvakter såg till avkomman och de flesta skulle övernatta. Kräftorna bars ut och den iskalla, trögflytande snapsen hälldes upp.

Jag har druckit min beskärda del av snaps i livet så jag smuttade mest till synes på glaset när det var dags att dricka. Visorna avlöste varandra och för första gången i livet lyssnade jag till orden. De handlade om hur alla som inte är fulla är tråkiga, om hur drömmen vore om alla vattendrag bestod alkohol och om hur man ränner till spritbolaget och sen väljer att dricka etanol. Det är ju kul, men samtidigt också lite sorgligt.

Jag är inte den som är den. Jag har också stått på bordet och sjungit om en liten vodka, gungat till halvankaren och haft några av de roligaste kvällarna i mitt liv i samband med de här kulturyttringarna, men just den här gången slog det mig hur absurt det är att vuxna människor hetsar varandra till att bli fulla. Och jag fattar att det är den del av den finlandssvenska kulturen, men samtidigt har Finland inte för få problem med alkoholmissbruk. De flesta av oss klarar av att vara stupfulla en lördag, utan att falla ner i träsket, men alla gör med största tydlighet inte det.

När snapsvisorna var sjungna stod mitt lilla, till brädden fulla glas, kvar på bordet som om en kräftskiva aldrig skett och folk började skämtsamt påpeka att det var dags för mig att dricka upp. Jag sa att jag inte hade lust och märkte hur det sänkte stämningen lite. Någon frågade hoppfullt om jag var gravid eller om jag kanske skulle köra hem samma kväll (de två enda rimliga svaren på att tacka nej till sprit i Finland). Jag upprepade att jag bara inte hade lust. Ett par av gästerna blev lite obekväma och nån började tala om punsch. När en tackar nej öppnar hen ofrånkomligen dörren till möjligheten för också andra att tacka nej eller till och med ifrågasätta varför man ska tacka ja.

Samtidigt har det i mitt Facebookflöde under de senaste åren dykt upp allt fler fyrtioåringar som helt slutat med alkoholen. De visar stolt upp antalet dagar de varit nyktra och svär på att de aldrig mått så gott. Nu är jag själv inte lika dramatiskt lagt. Jag tackar inte nej till ett glas vin och det finns få saker som smakar lika magiskt gott som en kall öl efter bastun. När jag själv vill. Det jag är trött på är vuxna människor som sprithetsar varandra för att själva känna sig bekväma i sin alkoholkonsumtion. Min hälsning inför sensommarens fester är därför: Finns det en kompis som tackar nej, låt hen göra det.

Hälsningar från skärgården,