Putin och Stone gnuggar varandras egon
Den amerikanska regissören Oliver Stone har kritiserats hårt för sin intervjuserie med Vladimir Putin. Nyhetsvärdet av serien är obefintligt, skriver HBL:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén – men hittar mycket annat intressant i betraktelsen av två
mOSkva En sak ska omedelbart sägas om Oliver Stones Putinintervjuer: Hans utgångspunkt i sig är legitim. Om Putin är gangstern på den globala arenan – låt oss gå in i mörkrets hjärta och ta reda på vem han är.
Stones metod för att få Putin att prata går ut på att bygga förtroende genom smicker. Hans beundran för den ryska presidenten formuleras genom förströdda fraser och små historiska föreläsningar som alltid mynnar ut i för Putin behagliga slutsatser.
Putin gillar Stone, men Putin förblir en person som vet exakt hur han ska portionera ut information. Det är han som kontrollerar situationen, inte Stone. Och det är problemet – Stones tillvägagångssätt har visserligen gett honom många timmar med Vladimir Putin, men nästan ingenting nytt. Det mesta som regissören sist och slutligen lyckas dra ur Putin har vi hört förr (förutom att Putin bekräftar att han är morfar).
CIA-agenter ställde till med revolutionen i Ukraina. Nato omringar Ryssland och tvingar Moskva att reagera. USA behöver Ryssland som fiende. Putin tog över ett konkursfärdigt land och gjorde det framgångsrikt.
Intervjuserien är samtidigt sevärd. Den är en studie i hur två män kan sätta sig ner och gnugga varandras egon så att de bägge lämnar intervjun högst tillfredsställda med sig själva och varandra. I hur Putin skickligt lyckas få Stone att upprepa hans egna teser. I hur Stone å andra sidan visar prov på försåtlighet då han oskyldigt frågar om inte Putin på något sätt kunde redovisa för sin egen förmögenhet.
Då och då ställer Stone faktiskt kritiska frågor, till exempel om den förföljda oppositionen och de statskontrollerade medierna. På en hockeyläktare undrar han vad som skulle ske om någon av spelarna nere på isen var öppet gay. Ingenting, säger Putin i ett närmast obetalbart svar, vi har öppet homosexuella personer i Ryssland, många av dem är framstående och får statliga priser.
– Men jag skulle inte gå i duschen med en homosexuell. Varför provocera honom? undrar Putin och skrattar med kolossal belåtenhet åt sitt eget skämt. (Stones leende är inte mindre brett.)
Det är en chauvinism som inte går att beskriva, den måste ses. Till samma kategori hör Putins förklaring på varför han aldrig har några humörsvängningar – han är ju ”ingen kvinna”.
En intervjuserie som denna hade aldrig gjorts om inte Putin hade vetat på förhand var Stone hör hemma politiskt. Därför får Stone så stor tillgång. Nyhetsvärdet är närmast obefintligt, behållningen är en känsla av att förstå hur Putin tänker ännu tydligare än förut.
Ett antal scener måste betraktas som obetalbara. Till exempel när Putin klädd i hockeyutrustning träffar Stone i ett omklädningsrum och Stone säger att han liknar Stålmusen.
– Tacklar de er lika hårt som alla andra? undrar Stone. – Förstås, svarar Putin belåtet. En annan obeskrivligt rolig scen är när Stone bjuds in till ett kommandorum där Putin har direkt kontakt till katastrofministeriet och militärledningen i Syrien. Putin sitter vid ändan av bordet och delar ut ukaser i bästa sovjetstil. Tjänstemännen på skärmen står i givakt.
Komiken i bägge scenerna är svårslagen. Jag vet inte om Putin eller Stone verkligen tror på att presidenten blir tacklad som alla andra eller att han allvetande sitter på en kommandobrygga 24 timmar om dygnet, men de tror på sin roll i sammanhanget.
Intervjuserien är mastodontisk – fyra delar som var och en är en timme lång. Stone intervjuar Putin i Kreml, på hans residens NovoOgarjovo, i stallet, i Kremls gyllene salar. Den intressantaste intervjuscenen är då Putin kör bil hem från jobbet och Stone sitter i framsätet bredvid honom. Där berömmer Putin Edward Snowden för hans mod, men konstaterar att han själv aldrig hade gjort samma sak. Intressant är också när Putin säger att han under ett av sina sista möten med Bill Clinton föreslog att Ryssland skulle ansöka om Natomedlemskap.
När den sista intervjun är gjord frågar Putin Stone om han någon gång har blivit misshandlad. Stone svarar jakande.
– Bra att ni är van vid det. För ni kommer att få lida för de här intervjuerna, säger Putin.
– Det är det värt om det bringar världen lite mer fred och medvetenhet, säger Stone.
Och så lämnar de bägge rummet, djupt tillfredsställda med sig själva.