Mångsidigt och brokigt, och lite melankoliskt
Galleri Heinos sommarutställning, med verk av sju konstnärer, bjuder på angenäma upplevelser för publiken.
●●Grupputställning. Galleri Heino,
Nylandsgatan 16–20. Till den 3.9.
Rauli Heinos galleri och dess stab är en blandad kompott: här finns videokonst, skulptur, fotografi och en hel del måleri. Denna diversitet är förstås inget ovanligt: till och med fotogalleriet Hippolyte visar mer än bara foto. Heino skiljer sig dock från de andra stora helsingforsiska gallerierna på ett svårdefinierbart sätt – det är något i urvalet konstnärer som vittnar om Rauli Heinos entusiastiska intresse för inhemsk konst.
Man får intrycket att galleriets konstnärer är kärleksfullt valda med en stor dos magkänsla snarare än i investeringssyfte. Den pågående grupputställningen i vilken sju konstnärer medverkar är ett exempel på hur bra det går att skapa en mångsidig men harmonisk helhet ur något brokigt, ja till och med spretigt. Känslan av att galleriet verkligen håller av sina konstnärer är närvarande.
Utställningen bjuder på smakbitar av det mesta som Heino har att bjuda på – Stiina Saaristo och Tamara Piilola står för teckning och måleri, Otto Karvonen och Jouna Karsi för installationer och skulpturer, Sami Parkkinen för fotografi, Jan Ijäs och Paula Lehtonen för video. Inga verk i utställningen påminner om varandra, men däri ligger också styrkan. Tack vare att endast elva konstverk ställs ut räcker betraktarens energi till för att ta in allt. Detta betyder i sin tur bland annat att tröskeln att se hela Jan Ijäs 18 minuter långa film är lägre än vad den vore i en större utställning.
Det är fint att Ijäs Le Radeau de la Méduse får komma till sin rätt. Det ambitiösa och intressanta videoverket är värt att se i sin helhet, såväl på grund av innehåll som på grund av estetik. Le Radeau de la Méduse är en renodlad essäfilm med rötterna i dokumentarism och reflekterar över immigration, emigration, kolonialism, skeppsbrott och död. Allt detta i två hårresande förfärliga parallella berättelser, en från 1816 och den andra från 2016.
Det låter som mycket på en dryg kvart, men Ijäs knyter skickligt ihop det hela till en tankeväckande historielektion som presenteras av en sval kvinnoröst. Bildmaterialet är filmat analogt på film och är mycket vackert, med mustiga färgtoner och små ljusläckor.
Utställningens andra film, Paula Lehtonens Susimies är också den vackert filmad, men på ett helt annat sätt än Ijäs verk. Susimies är en fantasi om natten och Helsingfors, nära besläktad med musikvideovärlden. Rasmus Hedlunds snyggt dunkande soundtrack utgör ryggraden till berättelsen om en vargman som försöker klara sig i ett dystert Berghäll.
Estetisk röd tråd
Den röda tråden i grupputställningen kan egentligen härledas till detta estetiska. En gemensam nämnare, kanske den enda gemensamma nämnaren, är att samtliga verk i utställningen är snygga. Detta gör dock som tur är inte utställningen glättig eller ytlig. I Le Radeau de la Méduse fungerar det vackra som en extra dimension, helt som i Richard Mosses berömda videoinstallation The Enclave som dokumenterar Demokratiska republiken Kongo i rosaskimrande färger.
Även i Otto Karvonens installation Faith tester tillför det snygga utförandet mycket. Karvonen ställer ut små flaskor som bär prydliga etiketter med namn på olika religioner, från kristendom och islam till baha’i och voodoo. Med hjälp av en upplyst hylla blir verket till en bit av en lyxig parfymavdelning, och flaskorna till lockande prover. Betraktaren inbjuds att prova spraya vatten på sig själv från flaskorna och att på så sätt skapa sitt eget lilla ställningstagande i stunden: här kan religioner blandas och flyta samman, om än på ett flyktigt och symboliskt sätt.
Trots närvaron av politik och även av en stor dos melankoli (framför allt i Jouna Karsis miniatyrer) är Heinos augustiutställning en angenäm helhet som inte lämnar en tung till sinnes. En mycket lyckad liten presentation av några av galleriets många konstnärer, helt enkelt.