Berättelsen om Finland och rödpennan
Nu är ju Jarno Limnell inte riktigt vem som helst, utan en av de främsta experterna på sitt område, professor vid Aalto-universitetet och med en doktorsexamen i krigsvetenskaper på fickan.
Det citerade är kärnan i innehållet i den första punkten av sammanlagt sju som Limnell räknar upp.
Finland är utsatt för påverkan utifrån och det måste man säga klart ut, menar han. Men trots en osäker och oberäknelig utveckling är Finland ändå ett tryggt land, understryker han också. Som knorr på slutet i detta lugnande budskap kommer ändå en påminnelse om att historien visar att plötsliga förändringar inte kan uteslutas.
Utan förbehåll kan man skriva under punkt fyra i den limnellska listan: Internationellt samarbete är ett måste för Finland, inte ett alternativ.
Finland behöver mod att blicka framåt, fördomsfritt, men klokt.
Lite väl kategoriskt blir hans resonemang i alla fall ibland. När Limnell uppmanar finländarna att lita på militärens och den högsta polisledningens bedömningar menar han säkert att de sitter på klassificerad information som gör deras möjligheter att bedöma hot och möjligheter bättre än andra.
Enligt min egen åsikt är det vanligen den högst uppsatta militärledningen som i det längsta vill undvika krig. Jag har alltid tänkt att det beror på att de vet hur fruktansvärt varje krig är och att några egentliga vinnare inte finns. Här är också flera institutioner inblandade i besluten om den yttre säkerheten, presidenten, regeringen och riksdagen.
Polisen kontrollerar samhället och ansvarar för den inre säkerheten. Det är känsligt, för här handlar det om att balansera mellan medborgarnas rättigheter och säkerheten i samhället. För den balansen ansvarar politikerna och eftersom det handlar om väljarna själva – och för politiker att bli valda eller omvalda – blir den inre säkerheten oundvikligen en politisk fråga.
Politisk blir frågan om utrikespolitiken också när Finland är med i internationellt samarbete, som i EU.
Också detta bör sägas klart ut.
Enligt min egen åsikt är det vanligen den högst uppsatta militärledningen som i det längsta vill undvika krig. Jag har alltid tänkt att det beror på att de vet hur fruktansvärt varje krig är och att några egentliga vinnare inte finns.
●●Tillbaka till självklarheten som Jarno Limnell nämner i den första punkten. Frågan är själva kärnan i hur det finländska samhället ska utvecklas och hur vi ska se på oss själva. Den knyter egentligen samman mycket av substansen i alla sju punkter.
Jarno Limnell säger att det borde vara en självklarhet att medborgarna i Finland högaktar tidigare gärningar, våra fäders kamp för självständighet och inte minst, för att bevara denna självständighet. Detta resonemang är enkelt att omfatta och uppfatta som en självklarhet. Men om man har föräldrar, mor- och farföräldrar eller släktingar ännu längre tillbaka som inte har upplevt dessa skeden i Finlands historia?
Så sent som på 1960-talet vände man sig om på gatorna i Helsingfors om man såg en ”färgad” person, det må sedan ha varit en indier, asiat eller afrikan/afroamerikan. Femtio år senare är det annorlunda. Många fler som har en annan hudfärg än vit är födda i Finland. Och alla som har en vit hudfärg är det inte.
I det finländska samhället finns ett växande antal unga människor som helt enkelt inte har samma anknytning till berättelsen om finländarnas heroiska insatser och stora uppoffringar i kriget.
Kan man då tala om en självklarhet? Eller rättare sagt, hur ska man göra detta till en självklarhet också för dem?
En hel del av de ”riktiga” finländarna, också de som kämpade för Finland, och som delar berättelsen om Finlands historia, hade en liknande bakgrund. Det vill säga, de hade sina rötter i andra länder. Men det har inte varit ett hinder för att de alltid har upplevt sig som finländare – helt enkelt för att de fick chansen. Inte bara när det gällde att rycka ut i kriget, utan för att de hade haft möjligheten att skapa sig ett liv här i landet som de ville värna om. Sin egen lilla trädgård, så att säga.
Den allmänna värnplikten har dokumenterats som ett av de bäst fungerande integrationskoncepten.
För att bredda berättelsen behöver den inte ens skrivas om. Det räcker med att med rödpenna understryka det som gällde för dem som tidigare kommit till Finland: ge dem chansen att få vara med och känna stolthet inte bara över historien, utan också tron på framtiden.