”Resistensen bland husdjurär alarmerande”
Allt sedan antibiotikan började användas kommersiellt på 1940-talet har den använts för att bota och förebygga infektioner hos djur. Men precis som bland människor har användningen varit vårdslös och ofta okontrollerad. Nu riktas blickarna mot sällskapsdj
Det är fredag, högsommar och platsen Helsingfors universitets djursjukhus i Vik. I väntrummet sitter oroliga djurägare och väntar på besked. Lappar på väggen påminner ägarna om att hålla sitt ovaccinerade djur i famnen – för att undvika smittspridning.
I ett av mottagningsrummen väntar dvärgpinschervalpen Remi tillsammans med Amos Oras och Tuuli Vuorinen-Oras. Hunden ska få sitt första vaccin, ett kombivaccin som ska skydda mot valpsjuka, parvovirus, smittsam hepatit och mot parainfluensavirus (också känd som kennelhosta).
Det som varken Remi eller familjen Vuorinen-Oras vet är att rummet vi står i är ett så kallat grönt rum. På sjukhuset finns också gula rum och röda rum. Färgkoderna kom till efter en besvärlig MRSP epidemi som härjade på sjukhuset 2010–2011. Under epidemin smittades 60 djur.
MRSP står för meticillinresistent Staphylococcus pseudintermedius, en antibiotikaresistent bakterie som blivit allt vanligare bland hundar. MRSP är inte farlig för friska djur. Det är när bakterien kommer åt att skapa en infektion som den blir problematisk eftersom bakterien är resistent mot de vanligaste antibiotika.
På sjukhuset tog det ett år med rigorösa hygienåtgärder innan personalen vann över epidemin. I dag bedöms risken för att en patient bär på MRSP redan under det första telefonsamtalet, berättar chefsveterinär Katariina Thomson.
Patienter som är friska, liksom dvärgpinschern Remi, är gröna. Patienter som nyligen varit utomlands, som har varande sår, återkommande antibiotikabehandlingar, återkommande hudinfektioner eller annat som tyder på en smittosam sjukdom, klassas som gula. Patienter som redan testat positivt för MRSP eller ESBL är röda och isoleras direkt.
– Logistiken är viktig. Djuren går till exempel inte runt i korridoren och så kallade gula eller smutsiga operationer görs i slutet av dagen. Vi trimmar hela tiden handhygien och vårdhygien och är föregångare i Finland. Ingen vill uppleva en epidemi på nytt, säger Katariina Thomson.
Varför kan en epidemi då vara så farlig? När infektioner orsakade av antibiotikaresistenta bakterier ska behandlas krävs så kallad reservantibiotika som endast används vid allvarliga infektioner. Används dessa preparat i stor utsträckning kommer resistensen att öka också mot dem. Med större resistens blir allt fler infektioner svåra eller omöjliga att bota, både bland människor och djur.
Att minska användningen av antibiotika är därför en av de främsta metoderna att kämpa mot antibiotikaresistens. Djurägare kan delta i kampen genom att försöka hålla djuret friskt och på så sätt undvika infektioner. Motion, rätt mat och vaccinationer hjälper men det finns ett större problem som kräver mer långsiktiga lösningar: aveln av hundar och katter.
– Man måste avla fram friskare djur. Det finns massor med raser som har kroniska hälsoproblem, till exempel hudproblem, allergier och tarmproblem. Visst är det viktigt med motion men för ett djur som föds sjukt hjälper det inte att vara slank och äta rätt, säger Katariina Thomson.
Laboratoriet
En våning ovanför djursjukhusets mottagning ligger laboratoriet för klinisk mikrobiologi. Laboratoriet leds av veterinär Merja Rantala, doktor i veterinärmedicin och årets veterinär 2017. Rantala presenterar oss för veterinär Anna Pitkälä som sitter med en stor hög bakterieprover bredvid sig. I de genomskinliga plastburkarna finns prover från hela landet – många innehåller antibiotikaresistenta MRSP- och ESBLbakterier (se faktaruta).
Just nu pågår en screening av utländska rescuehundar (hittehundar) och många bär på ESBL. Merja Rantala suckar.
– Det här är kanske något människor kunde tänka på innan de med en gloria ovanför sig reser utomlands för att rädda hemlösa hittehundar. Risken är stor för att djuren bär med sig djursjukdomar och antibiotikaresistenta bakterier som sprider sig i Finland.
Merja Rantala har i flera års tid arbetat både nationellt och internationellt för att uppmärksamma riskerna med antibiotikaresistens bland sällskapsdjur och hästar. Hon säger att antibiotikaresistensen bland de finländska sällskapsdjuren är alarmerande.
– Var femte urinvägsinfektion bland hundar, som orsakas av bakterien E. coli är svår att behandla på grund av resistens. MRSP, en kusin till MRSA, är också utbredd och den bidrar till att öka multiresistensen. Vårdalternativen börjar vara rätt få.
Brist på data
Några exakta uppgifter på hur mycket antibiotika de finländska sällskapsdjuren egentligen använder finns inte. I statistiken över antibiotikaanvändningen bland djur i Finland är olika djurarter inte klassificerade, varken sällskapsdjuren eller produktionsdjuren. Man kan endast se vilka medicinerna är och i vilken form de sålts, till exempel som injektioner eller tabletter.
– Det här är vår akilleshäl. Tänk att människan flög till månen för nästan 50 år sedan men ändå kan vi fortfarande inte få fram uppgifter på hur mycket antibiotika en specifik djurart fått. Det är en resursfråga och en fråga om prioritering.
Merja Rantala säger att hon ofta får en känsla av att beslutsfattare ser forskning i antibiotikaresistens bland sällskapsdjur som pyssel.
– Ur perspektivet ”en hälsa” (one health) är antibiotikaresistens och var den förekommer i allas intresse.
Merja Rantala anser att sällskapsdjuren och hästarna kan ha en större betydelse i att sprida antibiotikaresistens än vad produktionsdjur har – därför borde fenomenet få större uppmärksamhet.
– Kontakten mellan ett sällskapsdjur och en människa är intensiv och risken att bakterier överförs mellan dem är mycket större än att samma sak sker mellan produktionsdjur och människor.
Merja Rantala påpekar att endast en liten grupp människor, främst jordbrukare och veterinärer, är i direktkontakt med produktionsdjur. Produkterna som kommer från livsmedelsproducerande djur, till exempel mjölk, ägg eller kött, behandlas innan de konsumeras och risken för att resistenta bakterier ska sprida sig den vägen är därför liten. Ska man då hindra hunden från att slicka en i ansiktet? – Det är en bra fråga. Jag har själv haft hundar och de har nog slickat mig i ansiktet. I allmänhet har en frisk människa ett immunförsvar som tar hand om mikrobangreppen. Men ifall du har sår är det inte bra att ett djur slickar det – du kan också få andra bakterier i dig än de antibiotikaresistenta, med tråkiga infektioner som följd. Det är bra att minnas att djur ger sina ägare många positiva upplevelser och kommunikationen med dem kan inte vara helt steril.