Fackliga rallarsvingar

”Lokförarfacket och de protestglada vännerna i transportfacken borde skjuta in sig på det väsentliga. Måndagens hektarbössa är genant dålig politik. Regeringen har ett och ett halvt år kvar. Lokförarfacket har ett helt partifält att bearbeta innan de avgö

Minns ni när Posten Ab var Post & Tele? Det drällde av anställda. Som sommarvikarie i början av 1970-talet samlade jag in telefonkioskernas plomberade myntboxar. Med mig (kontoristen) hade jag en chaufför och en telefonmontör. Alla gjorde sitt men rollerna fick inte gå i kors. Rena semestern för hela trion. Livet blev modernare sedan.

Posten blev affärsverk när förändringen drog in under och efter andra halvan av 1980-talet.

Affärsverket blev Posten Ab och vi fick ett postbolag som underlyder aktiebolagslagen. Politikerna trodde sig fortfarande ha kontroll över postgången som samhällsservice. I dag vet vi att Posten Ab är droppen som urholkar servicen. Posten kan inte längre anses vara en samhällsservice där politiken sätter ribban.

Statsjärnvägarna heter i dag VR och är ett aktiebolag som ger ägaren staten en utdelning på cirka 100 miljoner euro.

Man kan anta att VR:s förmåga att göra vinst härrör ur Ab-modellen och monopolet. Politikerstyrda statsjärnvägar hade kanske aldrig nått samma resultatnivå. Men vi kan inte veta. Nu ska VR spjälkas upp och persontrafiken på räls ska öppnas för konkurrens. I motsats till kommunikationsminister Anne Berners famösa och amatörmässigt lanserade trafikpaket från i fjol är VR-initiativet regeringens. Berners klavertramp med bilskatten var hennes högst personliga.

Det finns ett ofinländskt politikerdrag hos Berner. En aristokratisk uppsyn som uppfattas som arrogans ger hennes politiska initiativ en extra skjuts i form av känslomässiga reaktioner.

Till detta kommer att hon som färsk minister meddelade att hon bara gästspelar i politiken. Det uppfattades av kolleger som lättsinne (och kan i och för sig diskuteras).

Men vad ska man säga om lokmannaförbundet (VML) som stoppade tågen i protest mot regeringens idéer?

Och om de sju transportfack som skyndade sig att stödja VML?

Hur har inte vårdfacken kommit på att stänga sjukhus för att man inte gillar vårdreformen?

Som ledarskribent i tre decennier försvarade jag konsekvent den fackliga rörelsen. Jag såg den som en nödvändig klippa i en mental atmosfär av management-by-perkele. Jag har i det stora hela inte haft anledning att tänka om.

Lokförarstrejken är däremot en gigantisk urspårning, omöjlig att försvara. Och när Sjömansunionens Simo Zitting säger att man trappar upp stödaktionerna om inte regeringen ändrar på VR-planerna är man på definitiva avvägar så transportfolk man är.

Inte för att privatiseringsivern inte ska få ifrågasättas som den ideologi den är.

Utan för att vi behöver en rågång mellan politik och facklig aktivitet.

Finland är ett av tre EU-länder som fortfarande låter ett statsmonopol sköta persontrafiken på räls.

Nu är EU långt ifrån det neutrala geni som optimerar resursfördelningen mellan privat och offentligt. Sedan 1980-talet har mycket av det som omformat våra samhällen haft – och tillåtits ha – ideologiska motiv.

Men när det gäller persontrafiken på räls talar mycket för att konkurrensen har gett billigare biljettpriser, bättre service och nöjdare resenärer.

Liksom i vårddebatten hittar den som söker någon snedvridning i något detaljområde i något land.

Och också här gäller konstaterandet ovan: Vi kan inte veta om den positiva dynamiken i tågtrafiken i huvudsak beror på konkurrensutsättningen, men mycket tyder på det.

Finländska experter antog i tisdags i Yles Ykkösaamu att konkurrensen på räls skulle generera mera investeringar i räls- och annan kapacitet, växande marknader, bättre löner och bättre sysselsättning för bland annat lokförare.

De är knappast köpta av de globala 80-talsideologerna.

De betraktar en sektor som har chansen att expandera när bilindustrin och bilanvändandet står inför större omställningar än vi kanske inser.

Till detta säger lokförarfacket att Berner och Finland säljer ut nationalegendomen – tågen, rälsen – till globala jättar (läs: skattesmitare).

Finländska regeringar har föralldel inte imponerat i fasthet mot det skattefrälse som utnyttjar den nationella konkurrensen mellan EU:s medlemsländer.

Samma politiker lovar nu se till att de marknadsaktörer som får operera på de lönsamma banavsnitten tvingas sköta också olönsamma avsnitt.

I längden – är det löftet trovärdigt? Se på postservicen. Ribban sätts av Posten Ab – inte av politiker, som backar inför ett tålmodigt och systematiskt urgröpande Ab.

Glesbygdsbanorna är därtill ett samhällsproblem redan under rådande VR-monopol.

Vad gjorde minister Berner av lokaltrafiken till Sjundeå? Hon manipulerade bort den ur samhällsuppdraget.

Dagsläget är absurt. VR ger staten utdelning på en trafik som inte tillgodoser glesbygdens behov – i stället för att VR skulle åläggas ett nollresultat och ett större ansvar också för glesbygden.

Den debatten har varit fullt möjlig att föra de senaste decennierna.

Men Ab:ismen har tagit nacksving på politiken. Politiken har inte tagit sitt samhällsansvar.

VML har med andra ord rätt i sin oro – om det är detta man avser.

Men lokförarfacket och de protestglada vännerna i transportfacken borde skjuta in sig på det väsentliga. Måndagens hektarbössa är genant dålig politik.

Regeringen har ett och ett halvt år kvar. Lokförarfacket har ett helt partifält att bearbeta innan de avgörande besluten har fattats i VR-frågan. Det finns substansspår att växla in på.

SDP skyndar sig att hota med interpellation. Heja. Som presumtivt statsministerparti borde man ha spetsigare vapen.

Det politiska alternativet är ju inte att fortsätta som hittills.

Posten Ab och VR Ab – spåren förskräcker. Men just därför måste regeringen Sipilä bemötas med annat än sluggermotstånd. Trots att ministern heter Berner. Trots att hon har visat dåligt omdöme en gång tidigare.