I Las Vegas åker ingen buss

Reportage I frånvaron av en fungerande kollektivtrafik syns en infrastrukturell rasism. Författaren Johanna Holmström reste till casinostaden i Nevadaöknen.

The Strip flyter i solsken. Hettan vid den intensivt trafikerade gatan där bilarna nosar varandra i baken är stillastående och så intensiv att mina svarta ballerinaskor smälter mot asfalten. Situationen är nästan overklig. Larmet från casinot när en dörr svänger upp blandas med ljudet av bilarnas signalhorn, musik från Hard Rock Café, ivrigt pladdrande turister som valt att trotsa hettan, ljudet av några enstaka uteliggare som tigger en slant och musik från en Janice Joplin-wannabe som sitter i ett gathörn och spelar gitarr. Jag duschas plötsligt och överraskande av ett moln av vatten som sprutas över mig. En ung kille med stort, lockigt hår, t-shirt och grå mjukisbyxor ler brett och vitt och ropar ”You’re welcome!”

Senare, efter flera liknande, överraskande duschar, inser jag att han antingen hade varit vänlig eller att det var hans jobb att stå ute i hettan och spruta vatten på folk. Vatten som var ämnat att svalka mig en stund men som i sanning var lika varmt som luften och som avdunstade lika snabbt som det träffade mig.

Vikten av vatten

Vatten ja. Bakom New York-kulissen och det vita sagoslottet med rött tak, bakom The Mirage och den svarta pyramiden utanför Luxor-casinot, finns det enorma simbassänger, där det pågår fester som får mig att associera till Den store Gatsby. En pikant detalj i den kokande ökenstaden där vatten, de facto, är en bristvara. Las Vegas är, liksom hela delstaten Nevada, beroende av vatten som pumpas in från närliggande Lake Mead, dit mer välbärgade Las Vegas-bor åker på helgerna för att bada och åka runt i små, öppna motorbåtar.

Det finns inget att se där, egentligen. Lake Mead är bara ett 162 meter djupt, 180 kilometer långt, hål i öknen, fyllt med en konstant sjunkande mängd vatten. Det är egentligen en reservoar skapad då Hooverdammen byggdes i Coloradofloden på 1930-talet för att förse öknen med vatten och få den att blomma. Men Lake Mead har under flera år legat långt under sin optimala nivå, vilket borde vara alarmerande då den förser nästan 20 miljoner människor i tre delstater med vatten, men ingen verkar bry sig, har min värd sagt och ryckt på axlarna. Också i det avseendet lever den här staden på lånad tid, över sina tillgångar. Kanske är det just för att det är en konstgjord sjö vid ett konstgjort samhälle vars hela filosofi bygger på att leva över sina tillgångar, som ingen verkar bry sig? Kanske finns det en ständig känsla av att allting bara är tillfälligt, att hela staden egentligen inte borde finnas där, mitt ute i ett oändligt, fientligt landskap, och att den förr eller senare är ämnad att gå under, men att det är just det som får den att verka så seg, tålig och ihärdig?

Så mycket av den här staden är en paradox, tänker jag, där jag forsar fram på Las Vegas Boulevard, också känd som The Strip. Jag ginar genom Luxor och medan jag går genom den svalt luftkonditionerade, mörka tunneln som sträcker sig långt, långt in i en förgylld grotta av kitsch och rasslande spelautomater, roulettbord, neonkantade bardiskar, undrar jag om det bara är en slump att gången in i den ökända, svarta pyramiden imiterar den långa, mörka gång som leder in i verkliga sådana. Rätt in i viskande löften om rikedomar men också, onekligen, en förbannelse.

Icke-kollektivt tänkande

Sedd på avstånd är The Strip oansenlig. En kort gatstump där de väldiga, karakteristiska byggnaderna kan urskiljas på långt håll. Luxor. The Stratosphere.

Men runt paradgatan med alla sina outsinliga nöjen breder staden ut sig. Vidsträckt fyller den hela dalen som på alla sidor omges av berg. Det är bara på avstånd som en betraktare inser hur liten yta gatan upptar men hur stor roll den spelar. Turister som kommer till Las Vegas slussas direkt till The Strip och lämnar den oftast inte. Därför är det lätt hänt att illusionen om staden blir perfekt, att du tror att casinovärlden är det enda som finns. Och kanske är det verkligen så. Det är The Strip som får hela staden att gå runt, som erbjuder arbete åt hugade. Ja, Las Vegas är faktiskt en stad där det finns gott om arbete, och folk kommer och går.

”Ingen stannar längre än några år” har min värd sagt, med ett lite sorgset leende.

Möjligheterna att skaffa sig beständiga vänner eller andra stadiga relationer är därför rätt få. Flyktighet, alltså, också där.

Jag frågar min värd varför inte turister kan ta bussen från The Strip och se andra delar av staden men får ett kort skratt till svar. Bussen? Vilken buss?

Jag kniper ihop munnen om anmärkningen att det märks att jag kommer från Finland där det är trendigt att åka kollektivt, medan det i största delen av USA, utom kanske i New York, betyder att du inte har råd med bil.

Svaret på min fråga om varför inte staden, staten, vem som helst, vill bygga en vettig kollektivtrafik är slående men enkelt: Man vill att folk håller sig till sina egna områden. Diversiteten till trots är klickbildningarna i i Las Vegas uppenbara. Det finns välbärgade områden där befolkningen i stor utsträckning är vit och sedan finns det fattiga områden där folk i mycket mindre utsträckning är det. Om det fanns bussar som gick mellan dessa områden så skulle folk kunna åka till fel områden och få jobb där. En icke-önskad blandning skulle ske. Invånare från kåkstäderna, också de som saknar bil, skulle enklare kunna få jobb på till exempel The Strip och kanske ta sig uppåt i livet. Alltså finns det inget intresse för att ordna kollektivtrafik då den ändå bara skulle gynna dem som behöver den mest: de fattigaste.

Jag blir snurrig. En så omvänd paradox, så totalt motsatt hur det, tills vidare, tänks i Finland. Samtidigt; så slutet, så på förhand bestämt.

Ha eller inte ha bil

Vinden som drar över öknen får kåkstaden att damma. Jag sitter i en bil

Om det fanns bussar som gick mellan dessa områden så skulle folk kunna åka till fel områden och få jobb där. En icke-önskad blandning skulle ske. Invånare från kåkstäderna, också de som saknar bil, skulle enklare kunna få jobb på till exempel The Strip och kanske ta sig uppåt i livet.

och ser folk som går i den dallrande hettan med plastpåsar i händerna på väg hem från affären och vet, bara av detta, att de är fattiga; för att de går. Jag undrar hur de ska få hem mjölken innan den surnar i hettan. Jag vänder bort blicken och lutar huvudet mot bilsätet. Kanske de helt enkelt inte köper mjölk.

Det här är West Las Vegas, stadsdelen som byggdes efter 1930-talet då segregationen hade sina sista glansdagar och då det inte ens var tillåtet för invånarna där att flytta någon annanstans. Det var en stadsdel för alla som inte var vita. Gästande, icke-vita musiker, dansare och andra artister som kom till staden för att uppträda fick inte bo på hotell utanför Westside. De var alltså förvisade till ghettot precis som sina systrar och bröder av samma färg.

Men segregationen påverkade inte bara var folk fick bo utan hade konsekvenser, som syns ännu i dag. Icke-vita fick inte banklån och fick inte heller grunda casinon utanför sin egen stadsdel, och hade således inte tillgång till allt det som vita stadsbor kunde utnyttja för att kliva uppåt på samhällsstegen. Det var ett aktivt förtryck och en medveten vilja att hålla människor nere och skilja på folk och folk.

Som svar grundade West Las Vegas invånare sina egna barer, klubbar och casinon, ett slags minisamhälle inne i samhället, så klart mycket mindre lyxigt, men absolut inte mindre vitalt eller nedtonat. The Cotton Club och Ebony öppnade sina dörrar på 1940-talet och gästande, icke-vita stjärnmusiker som var på turné i staden spelade där efter sina uppträdanden på The Strip. Det fanns till och med en miniatyrversion av den berömda casinogatan i West Las Vegas, The Black Strip, men trots det lönar det sig att komma ihåg att det var tvång, inte val, som gav upphov till den här lösningen.

Officiellt upphörde segregationen på 1960-talet. När det förtryckande samhällssystemet föll sönder flyttade de mest välbärgade invånarna från Westside och området förföll. Det blev gradvis en stadsdel där vart fjärde hus nu har igenspikade fönsterluckor och på varje gata finns det kyrkor i en mängd som får mig att undra om det enda staden har att ge sina fattiga är hopp om ett bättre liv efter detta. För faktum är att efterverkningarna av segregationen fortfarande håller en ansenlig del av invånarna i sitt grepp. Gamla attityder dör långsamt. De återspeg- las i oviljan att upprätta kollektivtrafik och i rädslan för så kallad whiteflight, alltså att vita flyttar bort från bostadsområden när befolkningen börjar bli för blandad, med konsekvensen att priserna i området rasar. Det byggs hela tiden, nytt, fint, dyrt – samtidigt som lägenheter som inte har gått åt och som ingen någonsin har bott i förblir tomma. I stället för att sänka priserna eller på något sätt använda de tomma hemmen för mindre bemedlade eller bostadslösa får de förfalla, just precis för att personer som anses vara icke-värdefulla inte ska sänka hela områdets anseende.

Jag tänker på det när jag kör under bron bort från West Las Vegas och ser de hemlösa kura ihop sig med sina plastpåsar och shoppingvagnarna som de använder för att transportera sina ägodelar i. Jag tänker på alla de sorgliga, tomma lägenheterna. Jag tänker på att vara så oönskad.

Poolen som lägereld

Jag bor på Windmill Lane i ett bostadsområde som får gamla dammiga, vindpinade Westside att se ut som en krishärd i något bortglömt hörn av en utfattig del av världen. De flesta bostadsområden som räk- nas till de attraktiva ligger bakom lås och bom. Små, söta trädgårdsplättar, omgärdade av murar och försedda med gym, klubbhus och egen pool. Det är den normala standarden.

Förmiddagarna slöar jag vid poolen tillsammans med ett rätt så blandat tvärsnitt av befolkningen, alla uppenbarligen medelklass, men med olika nyanser i sitt pigment. Av stadens befolkning på en halv miljon är lite mindre än hälften vit om du räknar bort de spansktalande vita. De svarta utgör kring tolv procent. Las Vegas är en av de städer i USA där den etniska mångfalden fungerar bäst. Det betyder inte att inte mannen som kommer för att se till att sprinklern fungerar i planteringen bakom min solstol, är spansktalande, men det betyder att ingen tycker att det är konstigt att familjen som badar i poolen är svart.

Det är ytterligare en paradox i Donald Trumps Amerika där motsättningar och rädslor piskas upp med våld och rapporterna om polisbrutalitet mot icke-vita verkar öka för varje vecka. Samtidigt, där, i en pool på en bakgård i ett vanligt bostadsområde ligger vi alla runt samma bassäng och småpratar om vilka vi är och varifrån vi kommer, om rikssvenska deckare, och jag blir snart kallad Johansen, då mina tillfälliga grannar försöker komma ihåg vad jag heter.

Efter middagstid blir hettan så olidlig att alla går in, och så ligger bassängen obrutet stilla, utan plaskande barn eller slösimmande vuxna. Poolen blir en accessoar, det måste finnas en, även om den stora delar av året knappt används.

Den sista dagen i Las Vegas är den turkosa poolens vattenyta täckt av ett lager små, lavendelblå blad. Någon för mig okänd växt har släppt sina blommor för vinden. Blommorna har lockat till sig insekter och dessa i sin tur ödlor. En liten en ligger drunknande på rygg i vattnet och har redan gett upp allt hopp om räddning. Jag simmar fram till den och kupar händerna runt den. Lyfter upp den och för den till bassängkanten som är för hög för att den själv ska kunna ta sig upp. Efter en kort stund av ihärdigt flämtande kilar den i väg, fortfarande stel av att ha blivit alltför kall och lustigt, halt hoppande. Solpanelhuden suger i sig hettan och får ödlan att vederkvickas. Svalkan som jag behöver är ett främmande element för ett ökendjur.