Rädsla för förändringar jämnar vägen för terroristiska tolkningar av religionens krav
TERRORISM Terrordådet i Åbo ställer oss alla inför tillvarons mest besvärliga frågor. Framför oss har vi ett blodigt dåd, som i första hand har riktat sig mot kvinnor. Framför oss har vi djupt chockade medborgare, vilkas grundläggande trygghet har ifrågasatts på ett bestialiskt sätt. Framför oss har vi alla tänkbara fördomar – i första hand naturligtvis våra egna. Men för att kunna klara av en svår och upprivande samhällsdiskussion måste vi försöka förstå att den rationella kärnan i många av de frågeställningar som nu väller fram i diskussionen handlar om det moderna och om våra upplevelser av snabba och genomgripande förändringar.
Det moderna består egentligen av historiens långa vågor. Det är ingenting som började i går eller efter världskrigen. Det är någonting som pågår och som ständigt på nytt ställer oss inför förändringarnas alla tänkbara – och otänkbara – utmaningar.
De här förändringarna går tillbaka och skakar om grundvalarna både i vår och i andras kultur. Samtidigt berör det naturligtvis våra religiösa övertygelser eftersom våra kulturer under alla omständigheter – också i den mest religionsförnekandes – har lånat mycket av sina inre strukturer ur den religiöst förklarade världsbilden.
Av den här orsaken är en av det modernas kännetecken någonting som uttryckligen kommit till ytan i den religiösa övertygelsens sammanhang, i sammanhang som bäst representeras av den 38-åriga Martin Luthers ord inför riksdagen i Worms. En del av Luthers kamp bestod i att en institution högt ovanför honom bestämde vad och hur han skulle tro. Därför är hans försvar på många sätt en revolutionerande gränsgång mellan samhälleliga maktinstitutioner och den enskilda mänskliga individen.
”När jag inte genom vittnesbörd ur Skriften eller på klara förnuftsgrunder har blivit övertygad, så är jag genom de citat jag har anfört ur den heliga skriften övertygad i mitt samvete och fångad i Guds ord. Därför kan och vill jag ingenting återta eftersom handlingar mot samvetet vare sig är säkert eller välgörande.”
Det moderna börjar alltså där individen övertar ansvaret för sin religion och sin världsuppfattning och frånsäger statens och överhetens rätt att diktera för henne eller honom vad och på vilket sätt man skall tro. Med den här stora skiljelinjen har vi kämpat under de senaste 500 åren och mycket ont har framgått av den samhälleliga oförmågan att högakta den självvalda individuella övertygelsen. På den här skiljelinjen förefaller vi också alltid stranda när förändringarna utlöser förlusträdslor: förändring framstår som förluster och i rädslan inför förändringarna griper människorna bakåt till förlegade och förstenade institutioner och begrepp.
Inför den här utmaningen står också islam som religion och därför är det ingen tillfällighet att förändringsrädslan visar sig i försök att återskapa det auktoritära kalifatet. Islam har alltså framför sig ett reformbehov, mot vilket den andliga och världsliga maktens institutioner har svarat på samma sätt som påven i Rom inför Martin Luthers reformkrav. Det skapar ett reaktionärt tryck, som också jämnar vägen för terroristiska tolkningar av religionens krav. Men inför samma förändringsrädsla och inför samma oförmåga att acceptera individerna i alla deras olika kulturella och religiösa skepnader står också våra inhemska fundamentalister.
Just därför får vi inte ge efter.
Men det finns naturligtvis också många andra aspekter på de utmaningar vi har framför oss. En av terroristerna för morden på Charlie Hebdos redaktion hade misslyckats i sin dröm att bli en eftertraktad fotbollsstjärna. I slutändan av den utvecklingen gick han efter småstölder och narkotikabrott genom det franska fängelsesystemet. Han hämnades på samhället, som inte kunde låta hans dröm förverkligas. En löst påklistrad religion fungerade som ett skralt alibi. Bombarna i Londons metro hade köpt en introduktion till Islam – ”Islam for Dummies”.
I bakgrunden finns dessutom de förödande följderna av ett oöverlagt krig i Irak. Allting bidrar. NILS TORVALDS EU-parlamentariker (SFP)