Skarpsynt om vithetsnormen
Adrian Pereras diktsvit White Monkey utgör en vändpunkt i den finlandssvenska litteraturens vita rum, skriver HBL:s recensent.
– Jag hoppas att folk ska inse att jag inte skriver om mig själv, utan om oss alla, säger poeten själv i en intervju.
man vill sluka den på en gång. Den finlandssvenska debutanten (född 1986) blandar alla önskade ingredienser till ett utsökt verk: fiktion som smart ekar av en självbiografisk dimension och av samhälleliga problem, från rasism till kärlek.
Diktjaget är en ung poet som ”berättar om en familj som krossas under sitt bagage”. Som i ett spegelgalleri läser vi också ur moderns perspektiv – hon har flyttat från Sri Lanka till insnöad åkermark och hårt arbete. Alternativt är det den finlandssvenska faderns röst som tar över, för att så småningom bara bli ett oljud i bakgrunden. Därtill växer polyfonin med mormor och andra familjemedlemmar.
Med första dikten etableras avskiljning ”vi” och ”de”. Mamman och diktjaget mot finländarna. Men på nästa sida är sonen sin pappas, och modern blir den andra som ingenting förstår. ”Inget av vad [fadern] säger”. Ännu sena-
re blåser fadern i en annan riktning: ”Du och din mor”. Inte heller hos någondera släkten blir godkännande tydligare, och så föds en vit apa som inte passar in någonstans.
Mellan de här rösterna läser vi delar av en intervju som poeten ger i samband med sina nyutgivna dikter. Journalisten visar upp ett koncentrat av stereotyper och olämpliga insinuationer, och inkarnerar det stora temat rasifiering och rasism.
[...] Hon säger att mina dikter handlar om utstötthet. Har jag varit utstött? ”Hur utstött har du varit?” Jag säger att jag aldrig sett mig själv som utstött. Hon frågar om jag ser mig själv som finländsk? Jag frågar om hon gör det? Hon ler. ”Vad har det med saken att göra?”
Journalistens naiva frågor, men även andras obehagliga repliker, och inte minst moderns situation, lyfter upp rasismproblemet i Finland. I oväntad kontrast till bokens lilla (söta) format, bemöter Perera elefanten i rummet rättframt och utan att inta en offerroll, med bitande och sokratisk slagfärdighet, färgad av tragikomisk ironi.