Flyktingar behöver hjälp, men inte krishjälp i välgörenhetsanda

Innan jag går in på ämnet om terrorism, frustrerade unga män och Europa vill jag säga att jag inte har en lösning på de problem vi möter i ett nutida Europa. Jag sitter inte heller i ett elfenbenstorn och tror mig ha rätt i allt, men jag upplever mig ha fått insikt i vissa frågor. De senaste dagarnas händelser (läs: attackerna i Barcelona och Åbo) är ingalunda överraskande. Vi kan förvänta oss mera sådant om vi inte förstår varför de sker och hur vi kan förebygga dem.

Jag känner många unga utländska män som frustrerade sitter och väntar på besked om sin framtid utan lov att ha ett självförsörjande liv i någon laglig form eller kunna fylla sina behov av kärlek och omsorg i ett samhälle där de av många upplevs som ett enormt problem. “Inte kan ju någon förälska sig i en flykting” som min 18-åriga vän från Afghanistan uttryckte sig häromdagen när vi diskuterade kärlek.

Han, bland många andra, sitter i Rom i Italien och väntar på besked om uppehållstillstånd. Flera av dem är inte så kallade ”båtflyktingar” som precis landat i Europa efter en traumatisk båtfärd utan många av dem har kommit till Europa redan tidigare.

Flera av mina vänner i Rom talar nordiska språk, för de har bott i Norden i flera år, fått uppehållstillstånd, jobbat, betalat skatt, bott i nordiska familjer, integrerats och skaffat flickvän eller fru. En del av dem har också omvänt sig från islam till kristendom, något de inte kan dela med familjemedlemmar som fortfarande är kvar i hemlandet eftersom många upplever omvändelse från islam till kristendom värre än att inte höra till någon religion alls.

Dessa män möter jag nu i Rom, där de hamnat efter att deras uppehållstillstånd i det tidigare landet inte längre är giltigt och i hopp om ett nytt uppehållstillstånd i Italien. De har lämnat sina tidigare liv, först det livet de en gång hade i sina hemländer, sedan kanske ett liv de påbörjade i ett grannland och nu har de blivit tvungna att lämna livet i Norden. De är knappt myndiga och har redan levt ett helt liv, om inte tre.

De är frustrerade, de har ingenting att göra och de finner sin tillvaro meningslös. Det är bland annat sådana frustrerade unga män som löper hög risk att bli extrema i sina tankar eller handlingar. Det räcker med fel slags umgänge eller kontakt med en inflytelserik person som ger dem ett värde och en mening.

De som hamnar på en farlig väg som sedan kan leda till hatiska terroristdåd är antagligen alltför ofta unga frustrerade män som i sin desperation letar efter en mening med sin tillvaro och som redan i alltför ung ålder sett alldeles för mycket – men som aldrig fått någon hjälp till att hantera sina upplevelser eller de känslor och tankar som de trauman de har väcker. De har inte heller en möjlighet att känna sig värdiga eller uppskattade i ett samhälle som ser dem som ett problem. Eller ännu värre, ett hot. Rasism och hat är bara gift, och i bådadera existerar en underliggande frustration.

Ett terroristdåd är ett skrik på hjälp. Dessa människor behöver hjälp, men inte någon krishjälp i välgörenhetsanda. De behöver känna sig värdiga och de behöver en mening med sin tillvaro. Inte bara när det gått för långt, utan så fort de landar i Europa. Det finns ingenting bättre vi kan göra för dem och för oss själva än att varmt välkomna dem oavsett hur länge de stannar. Vi behöver släppa in dem i våra liv, vår vardag. Utbildning och integrering borde vara på tapeten, men inte i negativ utan positiv anda. Dessa unga som gamla, män som kvinnor, som kommer till Europa bör inte ses som en enorm belastning utan som en potential, en resurs. Hur kan vi hjälpas åt? Vad kan jag lära mig av dig och du av mig?

Jag har ställt dessa frågor och jag har sett unga män som trots sin frustration kämpar vidare för att de funnit människor omkring sig som uppskattar, lyssnar och stöder dem. Och vad jag fått i utbyte är ett enormt mycket rikare liv med ett ömsesidigt utbyte av tankar, samarbete och respekt.