”Kärlek och välvilja kan dölja väldigt skadligt beteende”

Se upp för den självbiografiska läsningen: – Jag vill inte blotta min familj, utan oss, säger Adrian Perera som debuterar som poet.

White Monkey är titeln på Adrian Pereras debut där vithetsnormen och den strukturella rasismen utgör centrala teman. ”Den politiska dikten är tillbaka,” skriver Förlaget M som ger ut boken och då vi träffas över en kopp kaffe berättar Perera att den samtida debatten och dess blinda fläckar är något som påverkat texten.

– Under de här spartiderna förs en typ av diskussion där invandrare antingen är de som ska rädda eller de som ska sänka Finland. Båda synvinklarna är problematiska. Om man tänker att invandrare kommer att sänka Finland är de skyldiga tills de bevisar motsatsen, och det är ett tungt ok att bära. Om man tänker att de ska rädda Finland bär de ett annat ok, de får liksom inte vara människor som alla andra.

Ett tredje läger utgörs av den grupp som kallar sig ”tolkun ihmiset”.

– Det är ett begrepp som är vitt i grunden, och budskapet är: du ska lära dig den här kulturen, det här språket och att vara som folk – och med det menas vita finländska människor.

– Alla de här synvinklarna är destruktiva och sipprar in i en större diskussion om demokrati och yttrandefrihet – utan att vi talar om hur olika människor har olika möjligheter att utnyttja yttrandefriheten. Alla har inte råd att utnyttja den på samma sätt. Jag upplevde att det inte alls kommer fram hur vardagen kan inverka på en människas möjlighet att ta del av demokratin.

Det grundläggande med yttrandefriheten är, enligt Perera, inte att vi ska tala om allt, utan hur vi ska tala om allt. Just nu, säger Perera, satsar vi på att ge vita människor en massa möjligheter som förnekas icke-vita.

– Det var en djupare sorg och irritation som jag kände.

Många röster

Det om den samhälleliga bakgrunden. Att Perera närmat sig problematiken genom ett poetiskt uttryck är däremot till stora delar en slump. Då Perera för knappa två år sedan skulle delta i Arvid Mörne-tävlingen – sista gången han uppfyllde ålderskriteriet – råkade det vara dikter som efterlystes. Han skrev fem stycken – och vann. Förlag visade intresse och Perera såg att det var möjligt att fortsätta utforska temat med poesins hjälp. Vad har det funnits för fördelar med att gestalta de här frågorna i poesi? – Det är svårt att säga. När jag skulle skriva de första dikterna kände jag mig ganska rådvill. Jag visste inte vilken ansats och röst jag skulle ha. Så råkade jag läsa första meningen i Sara Stridsbergs Drömfakulteten och sedan Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga. Via de böckerna fick jag ingångsporten till gestaltningen.

– Egentligen vet jag inte om jag kan säga att jag skriver poesi, men på något sätt ville jag lyfta upp hur stor inverkan det har på en annan människas vardag att man säger saker. Och i de här dikterna finns en massa röster som säger saker. De hade kunnat göras också i en roman, men med risk för att det blivit tungrott.

Ingen självbiografi

Bland de centrala rösterna återfinns ett diktjag (en icke-vit poet), en vit journalist, en mor från Sri Lanka och en vit finlandssvensk far. En inledande disclaimer – som Perera redan fått otaliga frågor om – konstaterar att ”allt i denna diktsvit är fiktion utom problemen”.

– Det är inte särskilt svårt för folk att tänka att jag bara skriver om mig själv. Disclaimern finns eftersom jag valt de här rösterna för att komma åt hur otroligt skadligt beteende det kan finnas också i kärlek och välvilja. Och hur kärlek kan föda skam och självutplåning.

I White Monkey har diktjaget vuxit upp med en förälder som på grund av sin härkomst infantiliserats, från många olika håll, till och med av dem som kan vara vänner till familjen.

– Jag valde en lankesisk mor eftersom jag ville ha en icke-vit utgångspunkt, men också för att jag tänker mig att en feminin förhållning till att vara felande, möjligtvis, är att utplåna sig själv. Att du helt enkelt går med på att du är felande, medan en maskulin hållning kan vara att ignorera att du är en del av problemet, som fadern gör här: när sonen frågar vad mamma är bra på höjer han volymen på tv:n.

Perera konstaterar att folk i dag verkar ha svårt att läsa skönlitteratur utan att läsa in författaren, och att det är synd för det förminskar litteratur som egentligen är något mer än vittnesmål.

– För att ta Märta Tikkanens bok, så tänker många att Henrik måste ha varit exakt ett sådant där svin, vilket jag tycker att är sorgligt för skönlitteraturens stora kraft är att du kan

MåNGA RöSTER. Adrian Perera odlar flera olika röster i sin diktsvit White Monkey. finnas i den, axla nya bördor, stå i nya skor.

– Och jag hoppas ju att folk ska inse att jag inte skriver om mig själv, utan om oss alla. Jag vill inte blotta min familj, utan oss. Vilket är ditt ärende till den vita läsaren? – Det här är ett samtal jag upplever att inte alls förts i Finland. Otroligt mäktiga människor kan säga otroligt ogenomtänkta saker. När regeringen säger att de har nolltolerans mot rasism så blir det tydligt att de inte vet vad de talar om. Men det som jag i grund och botten hoppas är att den vita publiken ska förstå att de inte ska komma till mig med frågor om när de gör fel utan våga se vad som händer omkring dem. Det gäller att läsa dikterna och se världen, se Finland.

Utöver tonen, är det språket – som även blir ett eget tema i sviten – som definitivt charmerar mig. Det är snö som krasar; stickande, sträv rök och curry som doftar; kakor som fastnar mellan tänder och fingrar; röd och klibbig lera som tränger fram mellan tårna... En bukett av sinnesintryck kring vilken adverb och andra små ord gör det parallella jobbet, att komplettera vårt sunda förnuft med sinnlig upplevelse. Jag berörs av de effektiva korta verserna, samt paradoxen av vissa utvalda ord, både sköra och starka. En kalkylerad risk som ibland lyckas men ibland tyvärr faller platt.

Perera knyter med sin diktsvit Svenskfinland till en större nordisk trend som han satiriskt själv refererar till:

[...] En förläggare säger

att jag fyller en nisch. ”Vi får bara se till att ingen blandar

ihop dig med Athena Farrokhzad.” Hon säger att många

av dikterna är bra, men vissa är typiska blattedikter. ”Dem kan du stryka. Det finns trots allt två i Sverige och en i Danmark som skriver dikter om sånt.”

Den omtalade svensk-iranska poeten Athena Farrokhzad (Vitsvit, 2013), och – vi kan gissa här – den dansk-palestinska poeten Yahya Hassan (Yahya Hassan, 2013) har nämligen blivit galjonsfigurer för en ny litterär tradition. De ger uttryck åt en generation som befinner sig i mellanförskap: inte utlänningar men inte helt nordiska heller. White monkies.

Dessa intertextuella referenser, tillsammans med den metafiktionella inkluderingen av förläggaren och journalisten som gestalter i boken gör att sviten överträffar fiktionen och de inledande radernas löfte genljuder igenom den. Mer än anekdoter är det samhälleliga sanningar som Perera hugger tag i. Från att reduceras till en exotisk maskot som man pillar i håret, till behovet att trösta den sårade privilegierade när den utsätts för sitt vita privilegium. Som icke-vit läsare kan jag bara alltför väl relatera till denna verklighet. Problemet är just att fastän den kan bli poesi, är den nog ingen fiktion.

För mig utgör White Monkey och Adrian Pereras skarpsynthet en vändpunkt för den finlandssvenska litteraturens vita rum. Jag hoppas bara att svitens provokativa självmedvetenhet inte får den att fastna i sin egen nisch.