Var hälsad, älskade rutin!
●●När jag berättar att jag är tonsättare får jag ofta frågan ”Varifrån får du din inspiration?” Människor tenderar att bli väldigt överraskade när jag svarar rutinerna. Det är inte hela sanningen – de facto händer det ett och annat inspirerande i detta underbara liv – men trots allt är det rutinerna som gör att sporadiska och opålitliga snilleblixtar kan bli till färdiga verk. Rutinerna är oförtjänt underskattade, för i verkligheten är dessa de bärande krafterna i våra liv.
När jag som ung flicka drömde om tonsättarens frihet, hade jag ingen aning om vilken typ av projektledningskunskaper denna frihet skulle kräva och vad det skulle lära mig. Trots deras bohemiska rykte planerar nämligen många fria konstnärer sina arbeten för flera år framåt och schemalägger stora helheter för att förverkligas vid sidan om dagliga och veckoliga sysslor. Till och med tioårsplaner förekommer för att realisera övergripande visioner. När olika orkestrar, festivaler och kammarensembler väntar på sina uruppföranden blir rutinerna för en tonsättare ovärderliga för sinnesron. För om tidtabellen spricker, börjar en sådan dominoeffekt och ett sådant tumult som åtminstone för min del har gjort att många jular och midsomrar blivit ofirade.
●●Nu för tiden när frilansande och korttidsjobb är det nya normala i stället för fastanställningar, genomgår också de traditionella rutinerna en reformation. Klockkorten har blivit yogarörelser på vardagsrumsmattan om morgnarna och i stället för att stänga dörren till kontoret sätter man proppar i öronen i ett hörn på ett kafé. Medan mitt eget arbetsrum under de senaste fem åren har följt med mig till Paris, Berlin, Ishavets fjordar eller min födelsestad Rovaniemi har min ”resa till jobbet” förblivit densamma – en ungefär tio minuters promenad som sätter tankarna i work-flow-läge. Förresten har konstnärer redan tidigare gått i spetsen för dagens korttids- och distansjobbstrend och redan Sibelius släpade flitigt med sig sin fiol och den växande familjen, och postade manuskript till sin förläggare än från Italien, än från Träskända.
Mest förvånar det mig, när rutiner presenteras som en motsats till frihet eller kreativitet. För paradoxalt nog har rutinerna blivit bara viktigare för mig ju friare min livssituation har varit. Efter att jag utexaminerades som tonsättare från Sibelius-Akademin och såg (med ett visst mått av skräck) den fria konstnärens vida och bara himmel framför mig, var det trösterikt att inse att rutiner inte föds utan skapas. För komponerandet är rutinerna till och med oumbärliga: efter en arbetspaus låter sig musiken först formas motvilligt och stelt, innan det undermedvetna hinner med och idéerna börjar strömma av sig själv. Till och med barn och djur älskar rutiner, trots att de inte kan skapa dem själv.
Semestrarna börjar vara över och skolorna har redan börjat. De flesta av oss har återgått från de oplanerade semesterdagarna till arbetet och vardagen. Tänk om vi i höst kunde hälsa våra välbekanta vardagsrutiner välkommen som gamla vänner: genom att erkänna deras värde, krama om dem varmt och sedan glatt gå vidare för att fortsätta där vi blev sist?