Sensitivt på tio strängar

Mari Mäntylä musicerar sensitivt och skickligt på sin decacorde. Det är bara att hoppas att också andra kolleger prövar sina vingar på tiosträngad gitarr.

●●Orfeo Amoroso Mari Mäntylä spelar musik för decacorde av Lynch, Jalkanen, Tiensuu, Kosjkin, Salo, Hille och Kõrvits. (Alba) Vad göra om du råkar spela ett ovanligt instrument, som det inte finns så värst mycket skrivet för? Elementärt: beställ, uruppför och spela in så mycket som plånboken bara medger. Det är just vad decacordisten Mari Mäntylä gör och något underlättas hennes mission förstås av att decacorden är en tiosträngad gitarr och att steget från den vanliga sexsträngade kusinen inte är långt.

Några av de på nya skivan Orfeo Amoroso hörda styckena är även ursprungligen skrivna för gitarr medan ett, Nikita Kosjkins stämningsfulla ”titellåt”, Orpheo (2014), är skriven för luta. De övriga är komponerade för Mäntylä och ett, Jukka TiensuusKymmari (2016), är specialdesignat för hennes nya decacordemodell med bandlösa bassträngar. Den för Tiensuu typiska rytmiska aktiviteten lyser här med sin frånvaro och stycket är ett slags fascinerande, mikrotonal meditation.

Tiensuuverket är även det mest avancerade, medan resten är mer eller mindre lättlyssnat men aldrig avslaget och, viktigt nog, estetiskt tillräckligt varierat stoff. Graham LynchsLondon Blues (2016) röjer en nutida Dowland i farten, Petroskojbördiga Anastasia SalosPilvi kämmenellä (2015) och Tõnu KõrvitsSerenade (2014) är föredömligt idiomatiskt avfattade, medan jazzmannen Sid HillesImpromptu pour decacorde (2015) uppvisar fräscha spanska influenser. Pekka JalkanensNokturni suden hetkellä och Suon mustalaiset – från sviten Anabasis (2015) – visar än en gång att Jalkanen har fler strängar på sin lyra än den minimalism han så ofta förknippas med.

Att inte fler gitarrister fastnat för den uttrycksmässigt mångsidiga decacorden är smått förvånande och det är bara att hoppas att den utsökt sensitivt musicerande, och av allt att döma tillräckligt driftiga, Mäntylä lyckas locka åtskilliga kolleger att pröva sina vingar på tio strängar.

Att inte fler gitarrister fastnat för den uttrycksmässigt mångsidiga decacorden är smått förvånande.