Paradoxen vi inte pratar om

●●●Några timmar tidigare hade jag rullat min kappsäck över Salutorget och jag minns att jag njöt av ljudet av hjulen mot stenläggningen. Jag gjorde nostalgibesök i minnet medan jag gick förbi affärer, krogar och restauranger. Jag tänkte på gamla vänner, somliga spridda över världen, andra rotade i Åbo. Meidän piti muuttaa maailmaa. Meistä tuli muurareita, taksikuskeja, suutareita Yksinhuoltajaäitejä, autokauppiaita Meistä tuli lääkäreitä, virkamiehiä, vääpeleitä Ja tänään voidaan hetki olla kuninkaita. Dagen därpå var torget en brottsplats. Jag följde rastlöst med nyhetsrapporteringen och sociala medier. På alla kanaler rådde förvirring. Var det en gärningsman eller tre? Var det ett terrordåd eller ett vansinnesdåd? Ropade någon ”Allahu akbar” eller var det ”Varokaa”?