Stubb talar om sina känslor i färsk memoarbok
Memoarer Alexander Stubb drömmer fortfarande om att en gång få bli Finlands EU-kommissionär. På sikt utesluter han heller inte en presidentkandidatur: ”Det är inte något som man planerar i livet. Den dag Finland behöver en internationell president kan jag
Alexander Stubb (Saml) har hållit sig i skymundan sedan i fjol somras och vägrat ge intervjuer i finska medier efter att han petades från posten som Samlingspartiets ordförande. På söndagen börjar en ny tillvaro då han flyttar till Luxemburg och blir direktör för Europeiska investeringsbanken. Innan dess är han aktuell med självbiografin Alex som publiceras på Otava och som han har skrivit tillsammans med författaren Karo Hämäläinen.
Boken är uppdelad i tre delar. Inledningen handlar om uppväxtåren, studierna och idrott, andra delen skildrar favorituppdraget som utrikesminister eller ”den lyckliga tiden i politiken” som han själv formulerar det. Bokens tredje dystrare del handlar om tiden som statsminister som tar slut när Petteri Orpo vinner Samlingspartiets ordförandeval sommaren 2016.
Boken avslutas med att Stubb säger att han inte vet vart livets väg för honom framöver, men att han vet att han alltid kommer att arbeta för ett öppet, tolerant och internationellt Finland. Skulle jag göra allting på nytt? Utan vidare. Då fosterlandet kallar är jag redo, säger han och sätter punkt.
Stubb redogör även för sina sinnesstämningar då vännen och partikamraten Jyrki Katainen snuvar honom på drömjobbet som EU-kommissionär som han hade spetsat sig in på Det kommer nya EU-kommissionärer i framtiden. Är det något du har i sikte? – Visst är det fortfarande min dröm att en dag få bli EU-kommissionär. Jag tror att det är något jag skulle vara bra på, bättre än stats- eller finansminister eftersom EU är mitt gebit. Jag älskar Europa och har jobbat för alla dess institutioner. Om jag någon gång får den möjligheten tar jag den, men det är inget man kan planera.
I boken utesluter Stubb att han någonsin igen skulle ge sig in i finsk inrikespolitik. Så hur är det. Kan du tänka dig att en dag bli Finlands president? – Det är inte heller något som man planerar. Den dag Finland behöver en internationell president kan jag tänka på det. Har vi inte det nu då? – Nå jo, jo. Absolut.
Den som är ute efter riktigt saftiga avslöjanden om politiska rivaler, efterklokhet eller utskällningar blir kanske besviken av Stubbs bok eftersom han har valt att inte svartmåla folk. Boken bjuder på anekdoter och historier från barn- och ungdomen och från yrkeslivet.
Stubb säger att han trots att han är en extrovert person till sin läggning drar sig för att tala om personliga saker, men medförfattaren Karo Hämäläinen fick honom att öppna upp sig och berätta sitt livs historia.
Inledningsvis vankas ett stycke släkthistoria: Farföräldrarna kom från Viborg och flyttade till Helsingfors år 1939. Fadern Göran, som är känd för HBL:s läsare som hockeykolumnist, blev tvungen att avbryta skolgången i Zilliacuska skolan redan som 16-åring då farfadern dog.
Stubbs föräldrar träffar varandra i Helsingforsnatten och varningarna till modern om att Göran var en kvinnokarl går inte hem, utan föräldrarna gifter sig år 1966. Stubb berättar att Göran dock nekar till att han skulle ha varit en kvinnotjusare. Men där har han ett selektivt minne eftersom han numera ivrigt berättar hur han hade bjudit Pirkko Mannola på träff år 1959. Det dröjde visserligen ett bra tag innan han får svar, men det blir ett ja till slut och paret förlovar sig år 2016, ett antal år efter att Stubbs mor har gått bort.
Tico blev Alex
Stubb avslöjar valda bitar om sina vilda ungdomsår på Lövö och i Munksnäs. Under den här tiden ger mamman honom smeknamnet Tico, ett namn som han fortfarande lystrar till om någon hojtar det. Först år 1992 då Stubb arbetar som praktikant på Finlands ambassad i Washington byter han smeknamn till Alex eftersom Tico låter väl mexikanskt i sammanhanget.
Unga Stubb börjar röka cigaretter på konfirmationslägret och gör det med besked: upp till två askar per dag kombinerat med snus under lektionerna. Ovanan blir ändå inte särskilt långvarig: Stubb fimpar för gott samma dag som han rycker in i militären och snuset slutar han med efter att farmoderns syster som var tandläkare, hotar med ett studiebesök på HUCS cancerklinik för att visa vad Ettans snus åstadkommer. Tänderna räddades men leendet slocknade inte.
Stubb kommenterar i boken ryktena om att han skulle ha varit en mobbare i sin ungdom.
Om man säger fula saker till andra får man den andra att känna sig mobbad. Det är mobbning, inga svepskäl, det är fel. Jag har säkert sagt dumma och obetänksamma saker till folk, men jag har garanterat inte medvetet eller systematiskt mobbat någon. Om jag har sårat ber jag om ursäkt.
Kluven språklig identitet
Stubb analyserar också sin språkliga identitet, som tvåspråkig har finnar uppfattat honom som finlandssvensk men samtidigt har han inte heller känt sig hemma i de finlandssvenska kretsarna.
Barn- och ungdomen var i huvudsak en lycklig tid bortsett från då mamman insjuknade i epilepsi på 1970-talet. Ett traumatiskt minne är moderns första epileptiska anfall.
Fortfarande ser jag hennes tomma blick framför mig, kramperna, ambulanskarlarna, sjukhuset, läkarna och morfar som försöker få kontakt med mamma. Jag förstod inte. Jag var rädd.
Vodkasmugglare
Som 14-åring stod det klart för Stubb att han aldrig skulle bli kommunist. Det skedde strax efter hockeyVM i Helsingfors 1982 då han som 14-åring åkte till Sovjetunionen som medlem i Helsingfors distriktslag som skulle spela en match i Moskva. Fadern var på den tiden vd för hockeyförbundet och varnade Stubb för att skämma ut sig på utlandsresan och sade att sonen under inga omständigheter fick smuggla med sig sprit eller kaviar.
Det var hemskt att se hur fattigt det var och hur det rådde brist på allt. De ryska juniorerna hade usla klubbor, riktiga vedträn, och efter matchen krävde de att få byta klubbor med oss.
På hotellet köpte Stubb Stolitjnaja-vodka och kaviar som han smugglade hem i sina knäskydd. Han var den enda i laget som inte åkte fast på returresan och då fadern kom emot på järnvägsstationen i Helsingfors kunde han triumferande visa upp sina ryska gåvor.
26 år senare berättar Stubb smuggelhistorien då han i egenskap av utrikesminister för första gången får
Visst är det fortfarande min dröm att en dag få bli EUkommissionär. Jag tror att det är något jag skulle vara bra på, bättre än stats- eller finansminister eftersom EU är mitt gebit.
besök av sin ryske kollega Sergej Lavrov.
– Lavrov skrattade gott varpå vi firade det skedda genom att ta oss var sin sup till lunchen.
flickvännen valde Jesus
Studierna vid Furman university i South Carolina blev banbrytande och Stubb utexaminerades som primus i sin årskurs. Eftersom skolan var baptistisk måste studenterna förutom till exempel statskunskap, filosofi och historia, välja ifall de skulle tentera Gamla eller Nya testamentet av vilka han valde det första.
Stubbs första långvariga flickvän träffade han vid universitetet och han kom att besöka åtskilliga sydstatskyrkor i hennes sällskap. Men förhållandet tog slut då flickvännen var tvungen att välja mellan Jesus och honom – Jesus tog hem segern.
Några år senare på prestigefyllda College of Europe i Brygge i Belgien, träffar han kvinnan som senare blir hans hustru, juristen Suzanne Innes.
Spionhistoria
Under studierna i Brygge blir Stubb också bekant med en amerikansk kvinna, Valerie Plame, som trots att hon inte talade så god franska, kom igenom sina tentamina.
Efter utexamineringen håller Stubb kontakt med Plame som uppvaktar paret Stubb med en vacker keramikram med den nyföddas namn och födelsedatum då paret får sitt första barn. Ett par år senare uppdagas Plames verkliga identitet då det avslöjas att hon var CIAspion under falsk identitet. Efter avslöjandet slutar hon vara i kontakt med Stubb.
– Till CIA:s favör måste man säga att de har skickliga agenter: genast satte hon klorna i killen som senare skulle bli Finlands statsminister.
Skrev om stycke om medierna
Stubb grubblar rätt mycket över sin relation till medierna i boken och erkänner att han i den slutliga versionen har reviderat texten så den inte skulle vara så bitter.
– Jag är inte den som har försvarat mig i medierna. När skiten har flugit har jag alltid varit tyst och lyft upp mina händer.
Mest kritik i boken får SDP-ordföranden Antti Rinne som var finansminister samtidigt som Stubb var statsminister. ”Vad jag inte visste var att man inom socialdemokraterna hade bestämt att stanna kvar i regeringen, men se till att göra det svårt för i synnerhet Samlingspartiet och dess nya ordförande...”
Sin relation till Erkki Tuomioja (SDP) beskriver Stubb i diplomatiska ordalag: Socialt har vi säkert inget gemensamt, men vi har motsvarande erfarenheter även om Tuomioja är uppvuxen i ambassadörsresidens och jag i ett flervåningshus på Lövö. Erkki Tuomioja är dock inte typen som jag skulle gå och ta mig en öl med.
– För att vara helt ärlig har jag inte så många vänner i politiken. Det är inte så många jag skulle ta en öl med: Med Steffi Wallin och Calle Haglund skulle jag kunna göra det och med Jyrki Katainen och Petteri Orpo, eller varför inte Jutta Urpilainen eller Tarja Halonen, men mina vänner kommer i huvudsak från barndomen eller via sportumgänget. Där finns sådana människor som jag inte behöver vara rädd för.