Tolv timmar i nattlig skola
Teater
Essi Räisänen & kollektiv: Night School
Arbetsgrupp: Olli Kontulainen, Milla Martikainen, Maija Nurmio, Ulla Raitio, Pauli Riikonen, Essi Räisänen Premiär på Stage-festivalen 22.8.2017
Night School liknar ingenting jag någonsin sett. Det är en performance, en gruppdiskussion, en lägerskola, en klassutflykt som bokstavligen tar en utanför ens fysiska bekvämlighetszon. Under en hel natt, 12 drömlikt hopglidande timmar, blandas konst, dans, musik, mat och samtal i ett försök att lära oss att relatera till vår världs hot och kontraster.
Utan att avslöja för mycket om nattens överraskande färd som börjar på kulturcentret Korjaamos gård, kan jag avslöja att Essi Räisänen och hennes nattlärarkollektiv bjuder på en överraskande, stämningsmättad resa. Sakta, stegvis berövas åskådarna, eller eleverna, olika sätt att orientera sig i den djupnande natten. Telefonen stängs av redan i början och det tycks plötsligt vara underligt svårt att få syn på en fungerande klocka efter att solnedgångens rodnad sakta övergår i mörkblått.
I stället kommer en allt mer hallucinatorisk blandning av daggvått gräs, finska designideal, blänkande Östersjövatten, vajande granar och ångande, väsande industri då vi till slut når fram till den mystiska nattskolan. Genom att ta bort och förflytta oss utanför de parametrar och sammanhang som vi annars använder för att ordna upp våra dagliga liv och identiteter, löser föreställningen upp banden till våra gamla jag. Plötsligt känner man sig som ett oskrivet blad, nervös men samtidigt upprymd över möjligheterna, som ett barn på sin första skoldag. Lärarna kommunicerar lågt eller viskande, mjukt, ömt och pedagogiskt som riktiga lågstadielärare med ansvaret för en skock vildögda barn.
Ingen sträng disciplin
Utrymmet blir en oas i natten, en egen värld där avsaknaden av omvärldens strukturer öppnar för nya möjligheter. Samtalen styrs först av öppningsfrågor, men snart börjar associationerna flöda fritt. Nya broar byggs och snart är det svårt att se skillnaden mellan vad som är planerat innehåll och vad som är spontana infall. Publiken är relativt fri: vi rör oss ute och inne. Under den glittrande stjärnhimlen djupnar mystiken, då sömnbristen lägger en tätnande hallucinatorisk prägel över intrycken.
Precis som i en riktig skola är det svårt att komma ihåg eller se den fulla poängen med alla undervisningens element då och där de sker, eller ens identifiera kunskaperna som hämtas in. Ändå får man i efterhand en bättre uppfattning om läroplanens konturer vilket ökar uppskattningen. Det handlar om människans förhållande till naturen, vår omvärld, våra medmänniskor och andra varelser. Om makt och förändring, revolution och kärlek. Här finns ingen sträng disciplin och övervakning: den som vill krypa upp i ett eget hörn med någon av böckerna som finns på plats, eller helt enkelt lägga sig ner och sova en stund, är fri att göra det också.
Färden hem går genom andlöst vackra sjok av morgondimma medan gryningens första strålar letar sig igenom ett tunt molntäcke och en sista musikalisk lektion smeker trumhinnorna. Då vi skiljs åt, bleka och stirriga i morgonljuset på samma plats där vi träffades, delar vi en gemensam upplevelse. Men de lärdomar som sakta tar form i våra sinnen – såsom våra skolfotografier, tagna med en gammaldags polaroid, blir skarpare i kanterna – är alla personliga och unika.