En knockoutförlust för sporten
Pengar, pengar och ännu mer pengar. Figurerna bakom jättespektaklet tjänar sig stora säckar med dollarsedlar som fansen hejvilt slänger på dem.
● Äntligen. Snart är dagen här som jag och miljoner av kampsportsentusiaster väntat på ända sedan det blev klart att MMA-stjärnan Conor McGregor och boxningsstorheten Floyd Mayweather ryker ihop i TMobile Arena på Las Vegas Strip.
Nämligen söndagen den 27 augusti då den barnsliga cirkusen äntligen är slut.
Givetvis förstår jag varför matchen ordnas och varför resten av kampsportsvärlden ivrigt ser fram emot den 26 augusti då matchen ordnas. Pengar, pengar och ännu mer pengar. Figurerna bakom jättespektaklet tjänar sig stora säckar med dollarsedlar som fansen hejvilt slänger på dem. Medierna har följt och hajpat matchen i månader, diskussionerna på sociala medier har gått livliga och var och en har fått skrika ut sitt stöd för sin favorit i detta märkliga matchpar mellan en obesegrad boxningsveteran och en man vars proffsboxningsfacit är 0–0.
Givetvis förstår jag också att matchen säljer så bra som den gör. Det är ett kontrasternas matchpar mellan mörkhyat och vithyat, boxning och MMA, amerikanskt och irländskt, traditionellt och nytt – listan fortsätter så länge man orkar rabbla. Dessa två superstjärnor kan marknadsföra sig själv, de kan snacka skit om varandra och de kan ordna en show.
● En show som kampsportsvärlden hur bra som helst hade klarat sig utan. För helt ärligt: känns det inte lite tröttsamt att lyssna på samma gamla trash talk i flera månader? Att se när två vuxna män skryter med sina pengar, klockor, bilar och bragder medan de häver ur sig den ena skymfen efter den andra? Visst kan det vara underhållande med en presskonferens eller en invägning där känslorna svallar men vecka ut och vecka in blir ju redan ganska tjatigt.
Personligen gillar jag McGregor – som en MMA-fighter framför allt. Hans udda karatestil, hans sparkar och hans tunga slag är intressanta att se på och askungestoryn från ett slitet gym i Dublin till det dubbla titelfirandet i UFC värmer hjärtat. McGregor talar och skryter mycket och kan marknadsföra sig själv, men han gör det på ett påhittigt, verbalt förvånansvärt skickligt sätt. Men inte ens han kan hitta på något nytt och slagfärdigt dag ut och dag in i flera månader i rad.
Mayweather kan jag inte tåla. Som boxare är han fantastisk men annars är han ”en råtta som slår sin fru framför ögonen på sitt barn”. McGregors ord. Mayweather är ett praktexempel på att du i USA kommer undan med rätt så mycket om du är rik nog. Fansen vars gud är pengar bryr sig inte om något annat. Att kalla McGregor en ”bitch” och sedan skratta åt sitt eget skämt på en Youtube-video var kanske det sämsta trash talk någon någonsin yttrat.
Dessutom. Mayweather–McGregor har givetvis ingen VM-titel på spel. Men vänta där. På presskonferensen i Vegas presenterades priset i matchen: ”The Money Belt”. Man skäms.
● Det som är mest synd med megamatchen är att det verkligen hänt massor av intressanta grejer i proffsboxningen samtidigt som alla stirrat på cirkusen. Terence Crawford i lätta welterviktklassen blev nyligen bara den tredje herrboxaren genom tiderna och den första på tolv år som samtidigt innehar alla fyra storförbunds (WBA, WBC, WBO, IBF) VM-titlar. Bara Jermain Taylor, Bernard Hopkins och norska superdamen Cecilia Braekhus har lyckats med bragden tidigare. Braekhus försvarade sina VM-bälten för femte gången i juni.
Dessutom ordnas en verklig supermatch som i sportsligt syfte är flera ljusår före Mayweather– McGregor. Den 16 september drabbar Gennadij ”GGG” Golovkin och Saul Alvarez ihop i samma arena som showmatchen ordnas i. Golovkin har ett proffsfacit på 37–0 och han har tre VM-titlar. 27-åriga ”Canelo” Alvarez facit är hutlösa 49–1– 1 – hans ensamma förlust kom mot Mayweather 2013 via majoriteten av domarpoängen, en domare såg alltså matchen som oavgjord medan de två övriga såg Mayweather som vinnare.
I ”GGG–Canelo” har du en match värd att vaka till morgontimmarna – eller vakna tidigt – för.