Nya infallsvinklar på avgränsade områden
Det urbana känns rätt avlägset då koreografen Sari Palmgren visar nya sidor av Gamlas och Malmgård.
Som en del av det mångåriga konstprojektet MNO (Mitt namn är) – inriktat på delaktighet, gemenskap och konstnärliga uttryck i regional stadskultur – har vi nu möjlighet att i koreografen Sari Palmgrens regi se Gamlas och Malmgård med nya ögon. Via en konstnärligt designad och konceptuell inramning på verkliga områden, inbjuds vi att reflektera över delade och egna inställningar till bland annat natur, vandring, odling och olika miljöer.
Föreställningen Aidatut unelmat startar på det urbana torget framför Gamlasgården och avslutas efter två timmars vandring i äppelträdgården i Malmgård. Där känns det urbana rätt avlägset.
Vid starten delas publiken in i grupper på omkring tjugo, förses med hörlurar och mp3-spelare och får en guide som håller i trådarna. Varje grupp har sin egen rutt men möts sporadiskt på några ställen för att sedan och samlas till den gemensamma avslutningen vid äppelträden.
Materialet i hörlurarna är indelat i numrerade segment och består av ljudvärldar, musik, inspelade röster och fågelsång samt olika texter. Via materialet fördjupas och varieras vår vandring som ”syftar till accepterande av mångfald”.
Det blir en väldigt speciell upplevelse att på detta sätt höra till en tillfällig gemenskap i offentliga och helt vardagliga miljöer, som givetvis nu kryddas av dansare, andra uppträdande och en kör. De frivilliga deltagarna uppgår till hela åttio och visar en påtaglig hängivelse för sina respektive uppgifter.
Föreställningens början fick mig att tänka att vi kanske mera på avstånd eller i våra egna sinnebilder studerar trädgårdar, som exempel på inhägnade drömmar. När vi sedan kom till ett egnahemshusområde passerade trädgårdarna revy på helt nära håll. I två av dem öppnade dansare nya perspektiv på såväl plats som kroppsligt uttryck.
Via en saftpaus under ett lummigt träd och en genväg kryddad med text om trädgårdens väsen, kom vi in på ett kolonialträdgårdsområde. Den fungerade fint som allegori för det inkluderande eller exkluderande, för kraven på konformitet och för möjligheterna till individuella avvikelser och frihet.
I ett koncept som detta ger fiktionen och verkligheten varandra mervärde på ett högst fungerande sätt som dessutom sätter tydliga spår i både deltagare och miljö.