Helgalen Barberare i Sevilla
Regissören Ville Saukkonen är något av den vilda slapstickens guru, vars idéer aldrig tycks ta slut. Men blev det för mycket av det goda i Opera Box uppsättning av Barberaren i Sevilla?
De små privata operaföretagen i vårt land utgör ett viktigt komplement till landets operautbud. Ibland, fast inte denna gång, breddar de repertoaren och ofta vågar de vara mera hejdlösa än Nationaloperan. Hejdlös och stundtals rent av helgalen var Opera Box version av Rossinis klassiska Barberaren i Sevilla.
Handlingen var flyttad till det moderna Spanien med tillhörande justeringar i rollerna. Almaviva promoverades från greve till kung, Rosina blev stjärna i en spansk såpopera, Bartolo plastikkirurg, Berta bårhusskötare, medan Figaro och Basilio fick behålla sina yrken som frisör och präst.
Superproduktive Ville Saukkonen är något av den vilda slapstickens guru. Idéerna tycks aldrig ta slut och allt i handlingen illustreras med en fantasi och drive som gör föreställningarna underhållande. Det fanns massor av detaljer som fungerade fint i Barberaren, i synnerhet då den hisnande framfarten bygger på rytmen i musiken. Och en sorts helhet blev kvällen med de spanska dansarna som lockade publiken att delta före och efter föreställningen och under pausen.
Vissa saker kändes ändå lite onödiga. Det blir så att säga för mycket, fast det på något märkligt sätt just är det som är charmen. Men vad gav det att göra Almaviva till kung eller Rosina till tevestjärna? Eller den konstiga KKK-kören i början av operan? Sen kan det ju vara en smaksak hur roligt det är att en finsk turistgrupp springer omkring i fyllan och villan på scenen. Men varför inte?
Briljant Essi Luttinen
Rossini lär ha skrivit Barberaren på drygt två veckor, men som dirigenten Jonas Rannila sade, behövs det mera tid än så att öva in den. Partituret är inte lätt och den lilla Sinfonietta Ariadnes prestation var på många sätt beundransvärd under Rannilas ledning. Hans tempoval var tilltalande och de knepiga ensemblerna fungerade fint, fast första aktens final är en svår bit att ro i land.
Alla soloroller är krävande inte minst på grund av koloraturen. Den som klarade sig briljant var nog Essi Luttinen, som visserligen inte var någon oskyldig liten Rosina, utan sjöng högt, lågt, klangfullt och smidigt! Bertas roll är mindre men Reetta Haavisto var verkligen imponerande i sin aria.
Ville Salonens Almaviva har en trevlig scencharm och i princip en skön tenorstämma men dessvärre ingen figursång, vilket ledde till att hans paradnummer haltade. Med sin långa erfarenhet gjorde Markus Nieminen en relativt skicklig och rörlig Figaro. Heikki Kilpeläinen har också en fin europeisk karriär bakom sig och gav Bartolos roll mera imponerande volym än man brukar höra i denna bufforoll. Och snabbsnacket som rollen kräver klarade han också. Relativt duktig var även Juha Pikkarainen som Basilio.
Sångarna ur Manifestum gjorde roliga typer på scenen förutom att de även sjöng bra. Ensemblen sjöng förresten Jussi Törnwalls ofta finurliga finska översättning, förutom då regin plockade in en modern schlager för Bartolo.
Barberaren ges ytterligare fyra gånger på Alexandersteatern. Inte långt därifrån på Helsingfors konservatorium går Monteverdis Poppeas kröning också i Ville Saukkonens regi. Han är nog landets flitigaste regissör.