Någon måste hålla i kniven
Afrikas läkarbrist När ebola bröt ut i Sierra Leone fanns det bara en handfull kirurger i hela landet. Läkarbristen i Afrika har lett till drastiska åtgärder – att utbilda barnmorskor, sjuksköterskor och annan vårdpersonal att utföra kejsarsnitt och andra
Mohamed Kamara är inte kirurg, men han är så nära man kan komma. I Kambia, ett litet samhälle i Sierra Leone nära gränsen till Guinea finns det ingen riktig kirurg. När en patient kommer in med bråck eller ett brådskande kejsarsnitt, är det fältskären som håller i kniven. Läkarbristen gör att sjukskötare och annan vårdpersonal har snabbutbildats i enklare kirurgi.
Dammet yr när Mohamed Kamara bromsar in framför sjukhusbyggnaden. En hund dåsar i skuggan; i gräset sprätter några höns.
– Jag önskar att jag bodde lite närmare sjukhuset. Det är svårt för mig att ta mig hit snabbt när det dyker upp något akut, säger han ursäktande och stiger av motorcykeln.
Som den enda kirurgen i Kambia, ett litet samhälle som ligger bara någon mil från gränsen till Guinea, är det ofta Mohamed Kamara som får rycka ut. Han är inte läkare; ändå går han ronden, skriver ut malariamedicin och förlöser barn. När en patient kommer in med bråck eller ett brådskande kejsarsnitt, är det Mohamed Kamara som håller i kniven.
– Sedan jag kom hit har jag utfört sju eller åtta magsårsoperationer, berättar han.
– Patienter kommer in med sår som har gått igenom magsäcken. Tidigare
Patienter kommer in med sår som har gått igenom magsäcken. Tidigare kunde vi inte göra något annat än att skicka dem vidare, trots att de redan hade färdats i flera timmar. De dog på vägen!
kunde vi inte göra något annat än att skicka dem vidare, trots att de redan hade färdats i flera timmar. De dog på vägen!
41-åriga Mohamed Kamara är en av Sierra Leones nya kirurger, en slags fältskär som inte sällan axlar rollen som medicinskt ansvarig utan formell läkarutbildning. De få gynekologer, anestesiläkare andra specialister som finns i landet har sällan patientkontakt, berättar han.
– Det är väldigt få läkare som är beredda att jobba utanför de större städerna. Många söker sig utomlands och våra sjukhus lämnas tomma, säger han.
Just den här förmiddagen står två operationer på schemat. Men först ska Mohamed Kamara undersöka en ung, gravid kvinna som kommit in med kraftiga blödningar i underlivet.
Nu ligger hon på en brits i kyffet som både är kontor och undersökningsrum. Med vana händer känner Mohamed Kamara på hennes spända buk, häller babyolja på huden och startar ultraljudsmaskinen.
– Det kan ses två huvuden, säger han exalterat. Det är tvillingar!
Den gravida kvinnan är i vecka 34 och än finns inga tecken på att förlossningen har satt i gång. Men moderkakan täcker livmoderhalsens mynning, en komplikation som innebär att barnen måste förlösas med kejsarsnitt.
– Blödningen har upphört så vi lägger in henne för observation så länge, förklarar Mohamed Kamara.
Han drar på en kavaj och förbereder förmiddagsronden. Utmed väggarna i den slitna sjukhussalen står britsar uppställda; några är tomma. En mager, äldre man klagar över svåra buksmärtor och Mohamed Kamara misstänker magsår.
– Det är en vanlig dödsorsak här på landsbygden, konstaterar han. Jag kommer att skriva ut några mediciner och be honom lägga om sin kost.
För en yngre kvinna i salen intill är prognosen värre. Hon har en stor tumör i livmodern, men i Kambia finns ingen cancerbehandling.
– Vi kan inte erbjuda något annat än palliativ vård, säger Mohamed Kamara. Hennes enda alternativ är att resa till Freetown, men inte ens där är det säkert att det finns den vård hon behöver. Dessutom måste hon bekosta resan själv.
Ebola utlöste akut kris
Bristen på gynekologer, anestesiläkare och kirurger i stora delar Afrika har lett till att flera av deras arbetsuppgifter numera hanteras av sköterskor, barnmorskor och annan vårdpersonal som saknar läkarutbildning. Trenden, som ibland kallas kunskapsöverföring eller uppgiftsglidning efter engelskans task shifting, är långt ifrån ny. Redan för fyrtio år sedan började man utbilda en ny yrkeskategori i Malawi, Tanzania och Moçambique, där nästan all kirurgi på landsbygden utförs av icke-läkare.
Det handlar om livräddande, akuta insatser som kejsarsnitt, brustna magsår och blindtarmsoperationer. Att rädda liv, framför allt på unga mödrar som riskerar att förblöda efter en komplicerad förlossning, var en av drivkrafterna när Sierra Leone hakade på trenden att snabbutbilda vårdpersonal i kirurgi. Mödradödligheten i det västafrikanska landet är nämligen högst i världen; lika stor som i Afghanistan, Somalia och andra krigsdrabbade oroshärdar.
– När ebola drabbade oss blev situationen ännu värre. Under utbrottet var det bara ett enda sjukhus som utförde kejsarsnitt. Jag placerades där efter min examen, berättar Mohamed Kamara.
Han var en av de första som gick kirurgutbildningen som drivs av den norska organisationen Capa Care i samarbete med Sierra Leones hälsooch sjukvårdsmyndighet.
– Jag har alltid velat bli läkare, men mina föräldrar hade inte ekonomiska förutsättningar att skicka mig till läkarutbildningen, säger han.
I stället började han läsa till farmaceut, men efter ett år var hann tvungen att hoppa av studierna för att han inte kunde betala terminsavgifterna. Senare utbildade han sig till läkarassistent, och till slut blev han antagen till kirurgutbildningen.
Han hamnade på Princess Christian Maternity Hospital, ett specialistsjukhus för gynekologi, obstetrik och mödravård i huvudstaden Freetown. Ebolaepidemin härjade.
– Det var en fruktansvärd tid, minns Mohamed Kamara. Vi var extremt utsatta och flera av sjuksköterskorna dog. Jag hade feber och isolerades i 42 dagar. Jag var övertygad om att jag också hade smittats, men provsvaren var negativa.
– Jag minns en kvinna som stapplade in på mottagningen. Hon rörde vid min rygg, sedan sjönk hon ner på en stol och dog.
Även om ebolautbrottet är över för den här gången, finns rädslan kvar.
– Jag använder alltid handskar, även när jag går ronden. Inte så mycket för att skydda mig från ebo-
la, men från andra sjukdomar, säger han.
Att hjälpa svårt sjuka eller skadade patienter motiverar Mohamed Kamara att fortsätta – trots att lönen knappt räcker för att försörja familjen. Omkring hundra dollar i månaden tjänar han på att jobba som kirurg. För att dryga ut kassan driver han en biodling, odlar cashewnötter och är engagerad i bygget av en ny skola.
– Jag måste hitta andra inkomstkällor för att ha råd att arbeta som kirurg, konstaterar han krasst.
Utanför operationssalen bräker får; på radion spelas kärleksballader från åttiotalet. Mohamed Kamara byter om till gröna operationskläder, skrubbar händerna och skjuter upp svängdörren och samlar sina assistenter till en kort bön. Snabbt lägger han ett snitt och tar bort den inflammerade blindtarmen. Han skojar och småsnackar med teamet, och snart är rutinoperationen klar.
– Ibland har patienterna inte råd att betala för operationen men vi nekar aldrig någon, säger Mohamed Kamara när han senare på kvällen visar runt bland sina odlingar. Han pekar mot en get, och säger:
– Den fick jag av en patient som inte hade några pengar. De allra flesta försöker skramla ihop pengar, men om de inte har råd opererar vi dem ändå. Vi måste rädda deras liv.
Jag måste hitta andra inkomstkällor för att ha råd att arbeta som kirurg.
UNDERBETALD. Mohamed Kamaras läkarlön räcker inte för att försörja familjen. Han får dryga ut kassan med biodling och jordbruk.