Källkritik, källkritik, källkritik

●När jag jobbar med ryska eller ukrainska fotografer har jag ibland ett problem. Det handlar inte om deras yrkeskunskap som fotografer utan om deras förhållande till information.

Många av dem är visserligen vaccinerade mot all form av propaganda tack vare sin uppväxt i Sovjetunionen. Samtidigt har de en besynnerlig tilltro till sociala medier.

När en bomb hade exploderat i S:t Petersburg i våras och vi var på väg till flygplatsen ringde fotografen och meddelade att Pulkovo flygplats hade stängts. Vi tog i stället tåget och kom fram flera timmar försenade.

Det visade sig att Pulkovo inte alls hade stängt. Men eftersom fotografen hade läst det på Facebook och kände personerna som delade informationen trodde han det var sant. Själv hade jag fått samma information men sorgligen ignorerat den. Jag visste att i sådana här situationer finns det bara ett enda ställe där man får uppdaterad information, nämligen på flygplatsen.

Att den yrkeskunniga fotografen som ständigt jobbar med internationella medier resonerar på samma sätt hade jag tagit för givet. Men det visade sig att vi i det här fallet hade helt olika syn på källkritik.

I intervjusituationer har jag märkt att postsovjetiska människor ofta är imponerade av en viss slags gester, av säkerhet och inte minst av vältalighet. Det har varit nyttigt för mig att betrakta, eftersom det får mig att fundera över vilka saker som imponerar på mig utan att jag tänker på det.

● I intervjusituationer har jag märkt att postsovjetiska människor ofta är imponerade av en viss slags gester, av säkerhet och inte minst av vältalighet. Det har varit nyttigt för mig att betrakta, eftersom det får mig att fundera över vilka saker som imponerar på mig utan att jag tänker på det. Det har också fått mig att sända en tacksam tanke till mina bästa lärare i skolan, de som fick oss att förstå vad kunskap är. Att kunskap inte begränsar sig till att slå upp saker (då i uppslagsverk, nu på nätet) utan att det handlar om en mycket längre, mer krävande process av läsande, repeterande och ifrågasättande.

En av sensommarens stora läsupplevelser har varit Sture Lindholms ”Fånglägerhelvetet Dragsvik”. Min läsupplevelse handlar inte bara om det fruktansvärda som Lindholm skildrar från fånglägret 1918. Det handlar också om hans djupt hederliga sätt att utföra sitt arbete som historiker. Lindholms definition av källkritik borde hängas upp på väggen på varenda tidningsredaktion och i varenda skola:

”Är berättarna pålitliga? Kan det som skrivits ner faktiskt stämma? Och – varför har berättelserna skrivits ner? Finns det några avsikter bakom historierna?”

● Den uppskattade historieläraren Lindholm har för tillfället lagt läraryrket på hyllan. Detta eftersom det ständiga fokuset på digitaliseringen har dragit mattan undan undervisningen. Dagens unga människor utsätts för ett massivt informationsflöde och i detta läge väljer utbildningsministeriet att satsa på digitalisering, inte som ett instrument, utan som ett fokus i sig.

Ett enormt, onödigt och monumentalt dumt misstag.