Ett hopplöst scenario
● I den bubbla jag rör mig i kan man över huvud taget inte föra någon diskussion om USA och president Donald Trump utan att höra mer eller mindre unisona förhoppningar om att han snart skall tvingas avgå. Också den mer liberala pressen i USA är full av artiklar med övertygande resonemang om Trumps totala olämplighet för presidentposten och om den skada han förorsakar landets politiska liv och globala ställning. Allt fler kryper fram och erkänner att de röstade på Trump, men nu ångrar sig bitterliga.
● Jag kan inte säga något annat än att också jag finner honom ytterst motbjudande. Det gäller både hans person och hans politiska profil. Däremot är jag inte övertygad om hur bra det skulle vara att han avgick, om det ens kan bli möjligt att tvinga honom till det.
Det första man måste tänka på i det fallet är ju vad som kommer i stället. Om jag inte har missat någon finess i den amerikanska konstitutionen efterträds han av vicepresident Mike Pence som i mycket är Trump utan Trumps inkompetens och svårigheter att inrangera sig i det republikanska partiets övergripande strategi och taktik. Där Trump står och stampar på samma ställe av ren och skär okunnighet, kunde Pence med stöd av den republikanskt dominerade kongressen genomföra mycket av en lagstiftning som i mer liberala kretsar skulle uppfattas som katastrofal. Om Trump på något sätt ändå tvingas avgå får man hoppas att det sker först efter mellanårsvalen i USA nästa höst eftersom det inte är helt osannolikt att republikanerna skulle åka på en storsmäll i valet på grund av Trumps klanterier.
Men det som också framgår, om man läser amerikansk press, är att Trump, alla jeremiader till trots, fortfarande har ett stort stöd. Republikanerna i kongressen kanske gnisslar tänder, men de har inte övergivit honom. Också bland så att säga vanliga amerikaner som röstade på honom har han ännu ett starkt stöd.
Det ser därför ut som om det politiska livet i USA allt mindre skulle fungera enligt traditionella regler där väljarna tar ställning utifrån de politiska mål kandidaterna ställer upp. I stället har landet delats upp i två stammar. Politiska och sociala stammar, där motviljan mot den andra stammen överskuggar allt annat.
● Kort sagt betyder detta att Trumps väljare nog kan erkänna att presidenten uppträder fel och fånigt, men de är trots allt mest irriterade på dem som hela tiden kritiserar presidenten. Han är ändå ett alternativ till ett system som de misstror och anser vara skyldigt till deras eventuella egna problem.
De två stammarnas helt skilda verklighetsuppfattning underblåses av att de följer med helt olika sociala och traditionella medier. Där ligger sannolikt en av de största hotbilderna för demokratin. När samhällsdebatten saknar gemensam nämnare minskar rationaliteten i den demokratiska beslutsprocessen. Den tekniska utvecklingen släppte anden ur flaskan, och det är svårt att se hur man skall få in den dit igen.
Där Trump står och stampar på samma ställe av ren och skär okunnighet, kunde Pence genomföra mycket av en lagstiftning som i mer liberala kretsar skulle uppfattas som katastrofal.