En utdragen skilsmässa

”Nu randas självständigheten, nu befrias vi från Bryssels ok!”

Allt medan brexitförhandlingarna framskrider i långsam takt, ljuder anhängarnas lovsång till friheten som de afrikanska frihetskämparnas utrop på 1950- och 60-talen. Som om de stackars britterna verkligen levt under Bryssels förtryck i ett par generationer!

Den utdragna brexitprocessen har många absurda drag. Propagandakriget med de alternativa sanningarna tog inte slut med folkomröstningen i fjol, det fortsätter med full styrka. Hotbilder målas upp av brexitmotståndarna som gärna skulle se en ny folkomröstning för att riva upp skilsmässobeslutet. Och hotbilder framställs av brexitanhängarna som är rädda för att skilsmässan blir halvgjord genom avtal som skapar ett fortsatt beroendeförhållande till EU.

Här spelar både mustiga liknelser och substansfrågor en viktig roll.

Först liknelserna: Premiärminister Theresa May drog sitt strå till stacken redan i fjol när hon kallade brexit en ”revolution”. Vid revolutioner börjar man från noll och nationen föds på nytt.

Guardian-kolumnisten John Harris spann nyligen vidare på liknelsen och drog paralleller till rys- ka revolutionen för hundra år sedan. Också då startade man från noll, men enligt Harris var bolsjevikerna bättre förberedda för nationsbygget än den splittrade brittiska regeringen som saknar en framtidsvision. Under första halvåret i år har åsikterna bland ministrarna gått isär om hur snabb skilsmässan ska bli, hur man ska hantera de tullmurar som kan uppstå och vad man ska göra åt medborgarnas fria rörlighet.

I ett försök att skapa en enad front inför de fortsatta förhandlingarna med EU presenterade regeringen för knappt två veckor sedan en brexitstrategi. Den förutsätter en övergångstid på två eller tre år efter 2019 för att säkra en mjuklandning. Näringslivet applåderade förslaget eftersom det skulle ge en så fri handel som möjligt. Brexitanhängarna rynkade på näsan, för de misstänkte att det låg en hund begraven. En utdragen skilsmässa blir kanske ingen skilsmässa alls till slut.

EU-kommissionens officiella respons var försiktigt negativ, medan de inofficiella kommentarerna var öppet kritiska. Europaparlamentets brexitkoordinator Guy Verhofstadt sade att britterna lever i sin egen fantasivärld.

Och här kommer vi in på substansfrågorna. För den som är intresserad av internationella förhandlingar är brexitprocessen unik. För det första har inget självständigt land förhandlat om utträde förut, så det finns inga prejudikat. Och för det andra sker mycket inför öppen ridå. Krav och motkrav slungas ut i offentligheten, i synnerhet som de misstänksamma britterna avskyr tanken på förhandlingar i slutna rum med byråkrater som (enligt dem) vill dra Storbritannien vid näsan.

Den brittiska regeringen kräver alltså en övergångsperiod, för man vill njuta av vissa friheter också när man lämnat medlemskapet. Lite som att äta kakan och ha den kvar. Dessutom kräver man att det inte uppstår gränskontroller mellan Storbritannien och Irland.

EU:s chefsförhandlare Michel Barnier har länge meddelat att britternas önskemål diskuteras först när de själva kommer till mötes i substansfrågor som är viktiga för EU. Hur förhåller sig britterna till den framtida skulden till unionen? Hur säkras de utländska EU-medborgarnas framtid på brittisk mark? Här är britterna djupt splittrade.

Ta skulden, till exempel. Storbritannien har tillsammans med andra medlemsländer tecknat på en mängd avtal under årens lopp. De gäller bland annat forskningspro- jekt som sträcker sig långt in i framtiden och pensionsansvaret för tidigare EU-tjänstemän. Skulden – priset för skilsmässan – uppskattas enligt inofficiella bedömningar till allt mellan 40 och 100 miljarder euro. Utrikesminister Boris Johnson har öppet sagt att britterna struntar i sådana krav.

Också den fria rörligheten är känslig. Många engelsmän röstade för ett utträde ur EU för att hejda invandringen. Några miljoner utländska EU-medborgare, också finländare, bor i Storbritannien, och deras framtid är oklar.

Parterna står alltså långt från varandra.

Skilsmässoprocessen har lett till en uppsjö av utredningar om framtiden utanför EU. Enbart de två senaste veckorna har två seriösa utredningsinstitut presenterat rapporter som pekar i helt olika riktning. Den ena antyder kris, den andra spår lysande utsikter.

Motstridiga är också uppgifterna från finansvärlden. Några institutioner, som Market Axess och Bank of America, har meddelat att de flyttar bort viktig verksamhet från London till följd av utträdet. Andra, som UBS och Credit Suisse, har sagt att de utvidgar verksamheten där. Det existerar ingen samsyn på framtiden så länge förhandlingarna är i sin linda.

Men ett är säkert. Framtiden är komplicerad. Ta den brittiska bilindustrin, till exempel, som sysselsätter 800 000 människor och som tillverkar 1,7 miljoner fordon om året. Logistiken har under årens lopp utvecklats till ett mångfasetterat nätverk. Ungefär hälften av de 30 000 komponenter som ingår i en brittisk personbil importeras från tiotals länder inom och utanför EU. Och hälften av de färdiga bilarna exporteras. Hur tullarna och handelsavtalen ser ut efter utträdet år 2019 är alltså en livsviktig fråga för Storbritannien.

Brittiska politiker uttalar sig självsäkert inför förhandlingarna med EU, men maktbalansen är delikat. Lilla Storbritannien har så mycket mer att förlora på ett dåligt avtal än vad stora EU har. Och EU kan för sin del inte godkänna alltför goda villkor för britterna, för då börjar Eumotståndare runtom i Europa vädra morgonluft. Skilsmässan får helt enkelt inte se alltför lockande ut.

Som finländare kan vi se fram emot några intressanta år av förhandlingar och skådespel. Och som britternas vänner kan vi hoppas på det bästa, för utgången av revolutioner är alltid oviss.

”Premiärminister Theresa May kallade brexit en ’revolution’. Kolumnisten John Harris spann vidare på liknelsen och drog paralleller till ryska revolutionen för hundra år sedan. Också då startade man från noll, men enligt Harris var bolsjevikerna bättre förberedda för nationsbygget än den splittrade brittiska regeringen.”

BJÖRN SUNDELL fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL