Lime och ingefära, kärlek och död
Många som läst Göran Sonnevis dikt har säkert någon gång frågat sig varför han inte skriver prosa. Han svarar: ”för mig är dikten utan gräns”, ”prosan är ett specialfall av poesin”. Underförstått att prosan är mera begränsad. Och Sonnevis poesi rymmer all
Sekvenser mot Omega
Albert Bonniers förlag 2017
Det speciella med Göran Sonnevi (f. 1939) är att han har hittat ett sätt att skriva om allt på samma gång, om sitt liv, tankar och minnen, om världshändelserna, om storspoven och citronfjärilen, om kärleken till sin fru, Gödels teorem, Tomas Tranströmers begravning och om hur han tillreder laxen (”med hackad rödlök, ingefära, lime, vitt vin, olivolja”, låter gott!) – utan att det känns splittrat, och utan att läsaren tappar intresset. Enkelt, privat som i en dagbok, sökande sig fram som i en inre monolog, med en omfattande lärdom och kunskapstörst, en outsläcklig nyfikenhet på världen in i dess mest infinitesimala detaljer.
Att Sonnevi lyckades så väl som politisk diktare – han fick sitt genombrott som vänsterengagerad poet med Om kriget i Vietnam 1965 – hade att göra med just detta lågmälda sökande. Han låtsas inte sitta inne med svaren, utan tillstår öppet sin maktlöshet, politiken tar plats i hans eget liv. Så även nu, i hans sjuttonde diktsamling, Sekvenser mot Omega, där han dryftar bland annat den politiska svängningen mot höger, rasism, fascism, folkmord, islam, jihad. Det är ett nytt Sverige som träder fram: ”Det andra landet”. Men politiken ingår samtidigt i en större existentiell ram.
Många som läst Sonnevi har säkert någon gång frågat sig varför han inte skriver prosa. Det gör tydligen också en av hans vänner, förstår vi i Sekvenser mot Omega. Han svarar:
”för mig är dikten utan gräns”, ”prosan är ett specialfall av poesin”. Underförstått att prosan är mera begränsad. För Sonnevi är ”det centrala”, säger han, ”den rytmiska organisationen av språket”. Man tror honom – rytmen är fundamentet, den håller ihop alla disparata utvikningar. Allt genomsyras av en puls, en stark intensitet.
”var jag redan död?”
Göran Sonnevi är född den 3 oktober 1939 och fyller alltså snart 78. Mycket här kretsar kring livets slut, och ”omega” i bokens titel är ju det grekiska alfabetets sista bokstav, dess slutpunkt. Här finns upprepade försök till försoning med livets slut, som kan gå tvärsigenom förlamande skräck: ”Minns när jag vaknade på natten av att jag inte andades/ Som om jag svävade, i ett overkligt tillstånd Var jag redan död?/ Jag hann inte bli rädd Med bröstkorgens muskler pressade jag luft genom strupen, som först inte svarade Sedan öppnade den sig, trångt, med/ ett pipande ljud”.
Tonläget är elegiskt. De återkommande reflektionerna kring krig och folkmord, samtalen med de döda föräldrarna, med döda vänner. Pentti Saarikoski och Mia Berner dyker upp ur minnenas kammare, Bengt Anderberg, Birgitta Trotzig. Här finns få skratt. Nog hos några syriska flyktingar, som skymtar förbi, ”fulla av liv, skratt”. Men vi har just läst om Aleppos ruiner och ”förtvivlade människor”. Ändå finns här samtidigt tröst: i kärleken till livspartnern, ”På morgonen kommer din hand till min I stor ömhet”, men också i förankringen i naturen, den exakta naturiakttagelsen, samt i kulturen, inte sällan den antika grekiska kulturen, kanske för att den företräder ett orubbligt fundament. Liksom Hölderlin, som Sonnevi har översatt, och som återkommer gång på gång, i denna bok liksom i en stor del av författarskapet.
När det gäller världshändelserna har de ibland samma roll som de dramatiska molnformationerna i himlen, som ett slags natur nästan, en ständig påminnelse om världens föränderlighet. Orubbligheten och föränderligheten är de två polerna, förkroppsligade av Parmenides och Herakleitos, ett bekant par i Sonnevis författarskap. Här finns en ständig beredskap att leva i tiden, där världens misär utgör en del av det vi inte får blunda för, eller snarare: världens nu är en del av vårt nu.
Flera av de längre dikterna är, som brukligt är hos Sonnevi, rubricerade med tids- och platsangivelser. Ordningen är inte kronologisk: här finns sekvenser av sonetter daterade 1997 – typiska sonneviska sonetter, utan rim eller bunden rytm – mellan långdikter daterade 2013–2016. Det här är ett välbeprövat mönster, som inte skiljer sig från många av Sonnevis övriga böcker, alltsedan sjuttiotalet. Med sina 300 sidor är Sekvenser mot Omega dock mera hanterlig än den senaste, Bok utan namn, på 800 sidor, eller Oceanen, på 420 sidor.
En bok av Göran Sonnevi är alltid en händelse, och fastän Sonnevi ofta med rätta har sagts skriva en enda oavslutad dikt, så är man lika nyfiken på varje ny rad, ända fram till bokens sista ord, det hemlighetsfulla ”Sela”, ett bibliskt ord med okänd betydelse, men som enligt uttolkare betyder ungefär hör upp, och tänk på vad du hört. Det finns en tröst i det okända. ”Sekvens mot Omega? Det är just det, vi inte kan veta Vi ska inte veta Sela”.
Att Sonnevi lyckades så väl som politisk diktare – han fick sitt genombrott som vänsterengagerad poet med Om kriget i Vietnam 1965 – hade att göra med just detta lågmälda sökande. Han låtsas inte sitta inne med svaren, utan tillstår öppet sin maktlöshet, politiken tar plats i hans eget liv.