Flödande reflektion, mångordig dialog
”Det är väl mänskligt, att man vill tänja på verkligheten? manipulera det lite, åt rätt håll? som en modern form av bön?” säger en av personerna i viktoria jäderlings novell sången om lögnen.
●●Viktoria Jäderling
Åh Lunargatan
Albert Bonniers förlag 2017
Också om novellsamlingen Åh Lunargatan är Viktoria Jäderlings debutbok är hon allt annat än litterärt oerfaren. Hon har i många år verkat som litteraturkritiker på Aftonbladet samt tidskriftsredaktör, och hennes medvetenhet om olika litterära tekniker är uppenbar.
I titelnovellen, bokens starkaste text, ger hon prov på metoden att starta från en oskyldig, trivial scen för att sedan efterhand skruva åt skeendet så det blir alltmer absurt. Upptakten är att en medelålders kvinna och hennes vuxna dotter kommer till ett hus på Lunargatan, där de bott för otaliga år sedan. Här lever nu ett gammalt par, som till en början inte alls vill släppa in de okända besökarna. De lovar då först att bara se sig omkring utanför, men snart nog är de i varje fall inne och börjar där ta sig allt större friheter – så att de till och med ifrågasätter det gamla parets val angående rumsanvändning och möblemang. Samtidigt utvecklas ett svårgripbart spel mellan de inblandade, till synes utan logisk konsekvens.
Jag fastnar också för berättelsen (Plov) om mannen som omsorterar sitt musikbibliotek, vilket för honom kräver ett oändligt antal timmar av lyssnande och resonerande. ”Han låg i soffan när hon ringde, sorterade musikbiblioteket, alla genrer som skulle definieras om. Han hade gått från fyrtiofem genrer till bara tre, vilket egentligen var omöjligt, men det var ett sätt att börja om från början, lyssna igenom och ge all musik en ny chans.”
små tillkortakommanden
Många av novellerna innehåller tankegångar kring kropp, barnlöshet och åldrande, och gräver man lite djupare avtecknar sig också någon form av mänskligt tillkortakommande i nästan varje text. Det här är ändå ingenting författaren gör någon stor sak av, misslyckandena framställs snarare som naturliga och i regel möjliga att leva med.
Iögonenfallande är att de flödande reflektionerna och mångordiga dialogerna (som ibland slår över till monologer) hos Jäderling får en betydligt viktigare roll än de raka händelseförloppen, och att texterna heller inte tycks leda fram någonstans. Avslutande poänger saknas, vilket för all del ju i lyckliga fall kan bli en poäng i sig.
Hon behärskar konsten att leva sig in i totalt olikartade gestalter, ge dem egna jargonger och personligheter (ofta av det mer udda slaget), och när den snacksalige Malek i Sången om lögnen med ömsint förståelse berättar om sin vän mytomanen tycker jag mig också se en vidgning mot författarrollen som sådan.
”Det är väl mänskligt, att man vill tänja på verkligheten? Manipulera det lite, åt rätt håll? Som en modern form av bön?”
Gränsen mot kaos
Men det som först kan kännas oförutsägbart i positiv bemärkelse, följande en egen, visserligen nyckfull och svåravläst men ändå charmfull logik, glider efterhand farligt nära gränsen mot ett kaos, där rörelsen avstannar eftersom berättelsens delar inte längre samspelar.
Jäderling har en dragning mot att brodera ut sin text så mycket att den vacklar under tyngden, och stunder av tomgång infaller. Många av novellerna blir extremt långa (Kennedy High till och med 60 sidor), och om en förtätning i enskilda texter hade gjort gott kunde det dessutom ha varit smart att skära ner antalet från femton till ungefär tio. Nu har flera av de här berättelserna en uppfriskande fräschhet, men helheten är ofrånkomligt ojämn.