Åsa Moberg: Livet är övermäktigt
Som 20-åring stod Åsa Moberg vid sidan av barrikaderna men ändå mitt i 68-rörelsens kraftfält. En debattartikel av Gunnar Myrdal hade gjort henne så arg att hennes liv för alltid fått en ny riktning.
– Där låg Metro, säger Åsa Moberg och pekar på en cykelbutik på Renstiernas gata i Stockholm.
Det var en papperskasse från just den livsmedelsaffären som hon en vinternatt 1968 klippte sönder och stack ner i skrivmaskinen.
I en debattartikel i Dagens Nyheter hade professor Gunnar Myrdal ondgjort sig över de unga Vietnamdemonstranterna: De var lata och borde åka till Vietnam och strida. Åsa Moberg var så arg att hon inte kunde sova. Dagens Nyheter refuserade hennes svar. Aftonbladet publicerade och anställde henne.
Ändå är det knappast någon triumfatorisk ungdomstid som hon skildrar i sin helt färska memoarbok Livet. Tvärtom är det en bitvis vilsen och olycklig 20-åring som hon hittar i sina gamla dagböcker. Samtidigt hade hon ”en jättekänsla av att det, just då, var absolut rätt att vara ung”, säger hon nu.
– Det måste ha varit första gången i historien som de unga kunde känna så. Jag kan i och för sig tänka mig att unga i dag känner likadant. För oss var det en känsla av att allt var radikalt annorlunda mot när föräldrarna var unga, och de fattade noll! ”Vi behöver inte lyssna på er för ni fattar ändå ingenting.” Ett konkret faktum var: Nu finns det en atombomb.
Nära till gråt
Åsa Moberg börjar nästan gråta, vilket händer flera gånger under intervjun och inte minst när hon ska försöka förklara varför hon gav sig på det svåra arbetet med att skriva en memoarbok, att sammanfatta ”Livet”.
– Det är absolut inget sorgligt med det här, det är bara liksom... övermäktigt, säger hon, och sväljer.
Som 17-åring hade hon sagt adjöss till föräldrarna i radhuset på Lidingö och flyttat hem till sin pojkvän sedan ett år: Tor-Ivan Odulf, nästan dubbelt så gammal som hon själv, bosatt i en dragig stuga utan vatten och toalett i Vitabergsparken på Södermalm. Gymnasiebetygen rasade, föräldrarna var förtvivlade.
– Nu kan jag verkligen förstå dem, det kunde jag inte då, över huvud taget inte, och i den mån jag förstod tyckte jag nog att det var rätt åt dem. ”De var ändå så bakom flötet att de gott kunde lida lite”, tänkte jag då. Det är hemskt, men så var det.
Lindanserska
När vi en timme senare går runt i Vitabergsparken ter sig flytten mer förståelig: Här bodde Olle Adolphson, där bodde en lindanserska. I en annan stuga jobbade Hasse & Tage, även om Åsa Moberg inte visste det då. Vattenpumpen där hon och TorIvan Odulf hämtade allt sitt vatten finns kvar, men är inbyggd bakom att plank. Det är för övrigt även draghålet som de hyrde, och där Ulf Lundell några år senare skulle skriva romanen Jack.
En blå liten bil bromsar in och en gråhårig kvinna vevar ner rutan. Det är skådespelerskan Monica Nielsen som bor kvar i vad som i dag är kulturarbetarbostäder. 1968 levde Monica Nielsen med Adam Inczèdy-Gombos som tillsammans med Åsa Moberg, då alltiallo hos klädskaparna på Mah-Jong, poserade i rosa velour.
Carl Johan De Geer skickade henne ett modefotografi när hon och Adam Inczèdy-Gombos 23 år senare hade börjat översätta Simone de Beauvoir och dessutom blivit ett par.
Lycklig glesbygdsbo
Även om Livet spänner över mycket, fördjupar Åsa Moberg sig inte i sitt kärnkraftsmotstånd. Däremot skildrar hon den lyckliga friheten som glesbygdsbo i Västerdalarna och är ångerfull över hur hon behandlade sin mamma.
Även om tiden kring 1968 bara utgör en mindre del av hennes bok är den inte desto mindre viktig och danande. Hon saknar den inte.
– Kvinnoförtrycket var inte av denna världen, även om det också fanns en känsla av att man kunde göra saker på helt nya sätt. Men den andan tycker jag finns kvar i dag.
Så får hon frågan om hon upptäckt något viktigt under memoarskrivandet varpå rösten stockar sig igen.
– Det lilla livet. Harry Schein talade jättemycket om det, han valde bort det och visste om det, vilket ledde till att han när han åldrades inte ville träffa människor över huvud taget. Man måste se till att ha ett privatliv, annars blir det för torftigt.