Salonens vackra hommage till Steven
Esa-Pekka Salonen om någon var det optimala dirigentvalet för Sibelius-Akademins och Juilliard Schools angelägna samarbetsprojekt. Till och med encoren kunde uthärdas när den presenterades med galghumor, skriver Mats Liljeroos.
KLASSISKT
Sibelius-Akademins symfoniorkester & Juilliard Schools symfoniorkester i Musikhuset 26.8. Dirigent: Esa-Pekka Salonen. Solist: Jonathan Roozeman, cello. Stucky, Salonen, Sibelius.
”Vilken förlust för musikvärlden”, skrev Mozart till sin far efter avhållne vännen och mentorn Johann Christian Bachs död 1782. Samma kunde sägas visavi Steven Stuckys (1949–2016) alltför tidiga frånfälle och om någon känner Stucky och hans produktion på djupet är det långvarige vännen och kollegan Esa-Pekka Salonen – Stucky var huskompositör hos Los Angeles-filharmonikerna under en tid som nästan exakt sammanfaller med Salonens egid som chefdirigent för orkestern.
Att Salonen nu inleder Sibelius-Akademins och Juilliard Schools symfoniorkestrars turné till Helsingfors, Stockholm och New York med ett av Stuckys mest omedelbart anslående, och intrikat konstruerade, verk är med andra ord en vacker hommage till en av USA:s viktigaste tonsättare och pedagoger i modern tid.
Det kvarttimmen långa orkesterstycket Radical Light (2007) är ett slags hommage till Sibelius sjunde symfoni och Stucky lyckas förbluffande väl med att, liksom förebilden, skapa ett kontinuum där väsensskilda tempon, texturer och tematiska idéer integreras inom ramen för en, till synes, sömlös helhet.
Framför allt har Stucky, liksom kolleger som Anders Hillborg, Magnus Lindberg och Salonen, skapat sig ett fräscht klingande universum, där motsättningen mellan parametrar som tonalitet och atonalitet framstår som fullkomligt ovidkommande och allt känns meningsfullt, levande och personligt från första tonen till den sista.
Eftertanke och virtuositet
Om någon är det optimala dirigentvalet för Sibelius-Akademins och Juilliard Schools angelägna samprojekt är det självfallet Salonen, som har erfarenhet av bägge läroinrättningarna och, inte minst, förstår sig på hur man handskas med osedvanligt begåvade ungdomar på gränsen till proffslivet.
Salonens omedelbart inspirerande temperament återspeglades även i det till synes chosefritt spontana musicerandet och hans egen Mania för cello och stor kammarorkester (2000) gav intrycket av världens mest naturligt flödande musik.
Inte minst som Jonathan Roozeman gjorde den stundom solistiskt briljerande, stundom i orkesterbruset integrerade solostämman med en eftertanke och virtuositet som var fullkomligt övertygande.
Lemminkäinen, den unge Sibelius orkestrala och symfoniska tour de force, fick i Salonens händer en tolkning, där såväl de extrovert individualistiska som kollektivt klangsökande elementen gavs sin beskärda del av uppmärksamheten. Tempona var, som sig bör, hårresande vidlyftiga och även om precisionen ställvis haltade en smula kompenserades det mer än väl av de precis allt satsande musikernas fullkomliga inlevelse och tro på sin sak.
Att göra Valse triste som encore var förstås ett med besked fult trick, men man orkade ändå inte på riktigt bli sur på spjuvern Esa-Pekka efter att han annonserade numret som ”troligtvis för första gången i Finland”. Galghumor i min smak!