Lönegropar i offentliga sektorn kan bli långlivade

Socialarbetarna: Mera sporrande lön för högre kunnande

Likalönsprogrammet, som ska jämna ut lönerna 2016–2019, är en utmaning främst i kommunerna, där segregeringen mellan branscher syns som lägre löner i kvinnodominerade yrken, trots allt större ansvar.

Trots att utbildningsnivån i vårdoch socialsektorn stigit de senaste decennierna tycker det inte ha påverkat saken, noterar Pekka Laine på Statistikcentralen.

Samtidigt är det den offentliga sektorn som betalat mest för konkurrenskraftsavtalet, med mindre semesterpeng.

– Man hör kolleger säga, att nu räcker inte pengen till ett besök på Borgbacken i år, säger Ylva Krokfors, socialarbetare som för tillfället är forskningsledig.

Krokfors och socionomen Touko Niinimäki vill lyfta fram en attitydförändring och alternativa sätt att förbättra social- och vårdsektorn, som inte innebär att skära i lönerna. Organisation, att belöna kunnande, och analysera det faktum att tio procent av klienterna står för åttio procent av kostnaderna, föreslår de.

Programmet för lika lön, som både regeringen och arbetsmarknaden förbundit sig till, utmynnade i somras i en rapport om lönerna i den offentliga sektorn.

Den kan läsas med en del opti- mism och med en del dysterhet. Den goda nyheten är att löneskillnaderna minskar av vissa faktorer, som att branschsegregeringen minskar. Särskilt bland de statligt anställda har löneklyftan minskat.

Men bland kommunalt anställda går det långsammare. Utvecklingen har varit överraskande långsam med tanke på att kvinnornas utbildningsnivå stigit markant inom den kommunala sektorn. Under de två decennier som gått mellan 1995 och 2013 har andelen högskoleutbildade i kommunsektorn stigit från 23 procent till 39 procent, och fyra femtedelar av dem är kvinnor. Den större andelen högt utbildade, till exempel inom utbildnings-, vård- och socialsektorn, har närmast lett till att lönegapet ”flyttat upp” till en ny utbildningsklass. Med andra ord har det gap som tidigare funnits bland mellanstadieyrken nu i stället flyttat till de högre utbildade – skillnaden i timlön mellan kvinnor och män har stampat på omkring 18 procent i den högst utbildade gruppen, enligt rapporten.

Det kan inte heller förklaras med skillnader mellan privata och offentliga sektorn – i rapporten granskas bara den offentliga. Inte heller skillnader i arbetstid tar bort gapet, eftersom även timlönen granskats.

Enligt forskaren Pekka Laine på Statistikcentralen har staten lyckats bättre än kommunerna för att staten

i praktiken består av olika verk och ministerier, med en ensidigare tjänstemannaprofil och inte lika mycket branschsegregering som i kommunservicen.

– Kommunerna har stått inför en svårare sits, då det uttryckligen varit deras roll att stå för vård, socialtjänster och skola. Där finns branschsegregeringen, och här syns inga tecken på förändring just nu, säger Pekka Laine.

Vad segregeringen beror på är en annan femma, men även om vården skulle flytta från kommunerna till landskapen så är det bara ett byte av arbetsgivare.

Laine ser inte någon snabblösning i sikte.

– Med det nuvarande budgetläget skulle mer pengar till kvinnodominerade branscher innebära en väldigt stor massa för kommunekonomin. Det skulle snarast vara hur kvinnor och män placerar sig i olika yrken som kan påverka läget.

FFC:s ordförande Jarkko Eloranta säger att strukturella problem med löneutvecklingen är svåra att greppa på en mer omfattande nivå när det inte görs centrala avtal.

– Det är upp till varje bransch nu. Någon övergripande lösning får man inte i en branschomgång där de olika förbunden förhandlar för sin del, säger Eloranta.

FFC:s hälsning till regeringen är att skynda på reformen av familjeledigheterna.

Att den offentliga sektorn fått nedskurna semesterpengar och förlorat mer – men samtidigt förbundit sig till den lösningen – kan också innebära att branschförbunden ”använder en viss kreativitet” i förhandlingarna om hur det kan kompenseras i framtiden.

Eloranta påminner om likalönsprogrammet, det trepartsavtal som gjorts mellan arbetsmarknadsparterna och regeringen.

– Vi har förbundit oss som tre part till likalönsprogrammet. Där är det centralt att kvinnodominerade låglönebranschers löneutveckling tar fart. Det sägs förstås mycket vackra ord om branschsegregering, utbildning och familjeledigheter, men man kommer inte runt eller kring att det också måste skjutas in pengar.