Ordföranden somnade
Det mest dramatiska under kammarmusikfinalen var att juryns ordförande inte syntes efter pausen.
Pianomusik ●●Maj Lind-tävlingen Första finalomgången på Musikhuset 27.8 med temperakvartetten och Nya Helsingforskvartetten.
Förklaringen var enkel: Dmitrij Basjkirov hade somnat på hotellrummet. Efter en stunds väntan fortsatte tävlingen utan Basjkirov och tjugo minuter senare dök han upp på balkong därifrån han hörde senare halvan av Kim Jiyoungs framförande. Enligt regelverket tas en domares bedömning i beaktande endast om han har hört samtliga framföranden under en omgång, men enligt samma regler kan tävlingskommittén göra undantag. Troligt är alltså att arrangörerna har överseende med den ryska maestrons lilla fadäs.
I övrigt bjöd kammarmusikfinalen på få överraskningar och snarare förstärktes intrycken från semifinalen. Samtliga tävlande klarade sina kammarmusikuppgifter bra och den tekniska kvaliteten var så pass hög att det närmast kom an på tycke och smak vilken personlighet man fastnade för.
Hannu Alasaarela är en analytiskt tänkande pianist som övervägt det mesta: spelet är rytmiskt och accentuerat, tolkningen genomtänkt, nyanserna behärskade och fraseringen utstuderad. Trots många fina kvaliteter, lämnade han mig närmast neutral efter framförandet av Schumanns pianokvintett med Nya Helsingforskvartetten.
En helt annan läsning stod Jun Bouterey-Ishido för när han spelade samma kvintett med Temperakvartetten med en elegans och legatokvalitet som de flesta bara kan drömma om. Eventuellt kan man kritisera honom för att musiken i de lugnaste stunderna stannade upp totalt, som om han förföll till dagdrömmeri. I sina bästa stunder var musicerandet dock ljuvligt.
Genom dessa två framföranden åskådliggjordes skillnaden mellan de två assisterande kvartetterna. Temperakvartetten och Nya Helsingforskvartetten tillhör båda Finlands mest etablerade och meriterade. Dock kunde de tävlande som nu fick spela med Temperakvartetten skatta sig lyckliga, för medan Tempera spelade som ett tätt sammansvetsat gäng, som hade hittat en ädel klang ihop, lät NHK:s spel tidvis förvånansvärt risigt och oinspirerat.
Entusiasmen dog ut
Den största diskrepansen mellan pianist och kvartett kunde skönjas under So Hyang Ins framförande av Dvoraks pianokvintett nr 2 med NHK. Kvartetten och pianisten var inte på samma våglängd och framförandet som börjat passionerat och hetlevrat fick snabbt en både fadd och generisk kvalitet över sig när entusiasmen dog ut. Å andra sidan lyckades Nya Helsingforskvartetten väl i mötet med Mackenzie Melemed i samma kvintett. Nu drog man åt samma håll och de fem musikerna turades om att inta sin plats i solen.
Kim Jiyoung exekverade skickligt solostämman i Schumanns pianokvintett, framförd tillsammans med Tempera, men ofta gav hon ett onödigt återhållsamt intryck.
Till kvällens finaste framföranden, vid sidan om Bouterey-Ishidos Schumann och Melemeds Dvorak, får räknas Hyo-Eun Parks tolkning av Sjostakovitjs pianokvintett (med Tempera), där livfullheten och lugnet var i närmast perfekt balans.
I kammarmusikfinalen väljer de tävlande mellan en handfull väletablerade kammarmusikverk, vilket inte egentligen gör mycket till för att förnya kulturen. Snarare stärks intrycket av att tävlingen är ett lärdomsprov för (ytterst långt hunna) elever snarare än en mönstring bland etablerade konstnärer.
Mest beklagligt är ändå att ingen gallring äger rum efter kammarmusikomgången. Om man till exempel tog med några fler och lät de sex bästa gå vidare, skulle omgångens betydelse vara tydligare än i dag, när samtliga vet att de redan spelar i final.
Sista dusten utkämpas på Musikhuset på onsdag och torsdag med Helsingfors stadsorkester under ledning av Anna-Maria Helsing.