Donner är med för att delta
Jörn Donner är äldst bland Helsingforspolitikerna som i kväll samlas till höstens första möte. Ålder ger perspektiv.
16 år i stadshuset i olika etapper. Det är sådant som ger perspektiv och visar på förståelse för det politiska systemets tillkortakommanden. Jörn Donner är äldst i Helsingforsfullmäktige. Han vill fortfarande vara med för att ibland kunna säga som det är. Och allt är inte åt fanders.
– I dag är jag nog bara en i ledet, inte tänker jag nu blanda mig i alla småsaker heller.
84 år, vad är nu det, en siffra och möjligen bevis på att man varit med om ett och annat, som han själv uttrycker det. I boken Anstalten som kom ut 1995 och handlar om riksdagen beskriver Jörn Donner dem som just ingenting begriper men ändå bestämmer, men också dem som utifrån kritiserar systemet. De ”förblir röster som ropar i tystnaden”.
– Det är en pliktkänsla att jag är med, jag fick ju inte så mycket röster i senaste kommunalvalet. Men det kan bero på lite åldersrasism, jag är äldst i hela fullmäktige. Jag är alltjämt kritisk till systemet. Man kan vara en liten kugge som tycker annorlunda.
Japp. Räknat från debuten 1968 sammanlagt 16 år i lokalpolitiken i Helsingfors. Vad har han uträttat, vad måste ännu göras?
– Jag motsatte mig Guggenheimvansinnet och det föll ju så det är bra.
Enligt Donner var det alltså kampen mot det amerikanska konstprojektet som gav honom lite av den synlighet som behövdes inför det senaste valet. Med 980 röster är han en av fem politiker i SFP:s fullmäktigegrupp.
– Det är en liten grupp. SFP:s problem är att så många väljare flyttat till Sandudds begravningsplats och där röstar man inte.
I slutet av 1980-talet fick Jörn Donner i uppdrag att ta fram ett kulturprogram för huvudstaden. En diger lunta gavs ut 1991.
– Kommittéer är trista men betänkandet var förankrat hos alla stora partier. Och mycket av det som vi föreslog har förverkligats. Kabelfabriken till exempel och så hade vi en massa tankar om Tennispalatset. Pekka Sauri var med.
Avgå alla!
Borgmästare Jan Vapaavuori presenterade på torsdagen utkastet till stadens strategi de kommande fyra åren. Liksom alltid är det övergripande målet att göra Helsingfors till en ännu trevligare stad. Fotgängarcentrum ska byggas ut och nya arbetstillfällen skapas. Allt hänger ihop med allt. Det viktiga är att minska på byråkratin och göra livet enklare. Enligt Donner har vi ändå inte en chans.
– Vapaavuori skryter med en kosmopolitisk vision, men i visionen saknas helt ordet kultur. Vi behöver ett nytt kulturprogram.
Utvecklandet av Södra hamnen, strandremsan från Saluhallen till Olympiaterminalen, är i alla fall något som Vapaavuori och Donner ser likadant på. Något måste göras! En annan gemensam beröringspunkt är synen på huvudstadens roll.
– Kommunalpolitik i Helsingfors är rikspolitik. Landets väl och ve är beroende av att Helsingfors utvecklas. Det finns de i fullmäktige som anser att förtroendeuppdraget är för mycket, att det inte finns tid att fördjupa sig i planer och utredningar och att det därmed inte är rimligt att kräva fullmäktige och enskilda politiker på ansvar. – Det är struntprat. Jag minns en riksdagskvinna som ansåg sig vara sakkunnig på allting. Om man gör anspråk på allting så tar det ju tid som fan. Men det är ju totalt onödigt. Bättre att koncentrera sig på det man kan och för mig är kulturen och i vidare bemärkelse stadsplaneringsfrågorna viktiga.
– Politiker i Finland avgår inte. Ministrar avgår inte. Det är frapperande. Politiskt ansvar betyder ingenting. Det här är ett litet samhälle som inte är särskilt korrupt vad gäller pengar men däremot nog när det handlar om vänskap. Nästan alla känner alla i det lilla samhället, tyvärr. Folk ursäktar så kallade misstag så länge det inte handlar om korruption på högre nivå.
Den senaste tiden har Donner ägnat sig åt professionell lättja. Han har funderat och läst och funderat vidare. Det finns nya böcker som måste skrivas och filmer som behöver spelas in, bland annat den om Ingmar Bergman som har premiär nästa sommar.
– Det betyder att jag inte kommer att delta i alla fullmäktigemöten men jag sitter ju inte med i några nämnder.
Hundraårsfirandet har lite smak av hype, nationalistisk hype. Kanske den här plågade nationen behöver det. Jörn Donner Författare
Dinosauriegruppen
Nej, men nu är du medlem av Stadionstiftelsen och där kommer du få skit för den dyra renoveringen. – Jag tror det, men ingen har varit i kontakt med mig. Stiftelsen har kanske avlidit vad mig beträffar? Kanske den sammanträder bara en gång per år? Jag gillar sport och eftersom jag nu inte var erbjuden några större andra saker så tänkte jag att jag tar det här. Jag är totalt oskyldig! Jag är vald först i år. Och jag har inte varit med på ett enda möte. Men jo, det är mycket pinsamt.
Mer än hälften av de förtroendevalda i Helsingfors stadsfullmäktige är nya. Förutom Donner gör Paavo Väyrynen (KD) come back.
– Ilkka Taipale (SDP) är 74 år så han är gammal men inte lika gammal som jag, Taipale föreslog att vi grundar en dinosauriegrupp. Väyrynen är bara 70 men han kan få vara med.
– Jag ska företräda en intelligent opposition men i vilken mån jag nu kan göra min röst hörd, det vet man ju inte. Man kan väl säga att blotta det faktum att jag är där kan i vissa frågor ha en viss betydelse. Stadsfullmäktige i höst kommer att syssla med budgeten så just nu är det nog
inte aktuellt med större principiella avgöranden.
Snart är det jul. Före det är det en födelsedag som firas på ungefär sedvanligt vis när ännu en Okänd soldat har premiär den 6 december.
– Inte fyller vi alls 100 år. Man vet inte när vi fyller år. Vi hade ett inbördeskrig och så marscherade först tyskarna och sedan Mannerheim hit till Helsingfors. Efter det var allt mer eller mindre åt helvete och sedan spärrade man in en massa röda som fick dö i tvinsot och sjukdomar. Vi hade riksdagsval 1919 och sedan blev Ståhlberg president, det skulle nästan vara bättre datum … det är svårt att bestämma. 1920 gjorde vi fred med ryssarna i Dorpat. Det är ganska bra datum, förresten. Självständighetsdeklarationen var en liten nyhet i tidningarna den 7 december.
– Hundraårsfirandet har lite smak av hype, nationalistisk hype. Kanske den här plågade nationen behöver det, inte vet jag. Kan ju vara bra. Men vad är det nu för fint med att kungaparet står i Kungsträdgården med Sauli och Jenni och kungen håller käften, som tidningarna skrev? Fast det kan ju vara bra det också.
Är allt åt skogen, då?
– Nej. Man kan inte komma ifrån att vi har det faktiskt jävligt bra, men samtidigt bör man försöka komma ihåg att det finns något som heter samhällets botten. De fattiga. Folk som ligger illa till. Åldringsproblemen kommer bara att öka. Jag har den största sympati för människor som av olika skäl är funktionshindrade. Man kan inte ta livet av alla gamla människor, i så fall borde jag också ha avrättats för länge sedan.