Höj läraryrkets status!

Som gammal historielärare blev jag så glad över att läsa Anna-Lena Lauréns utrikeskrönika (HBL 27.8) där hon talar om kunskap och om vad som borde vara viktigast i skolan och undervisningen. Att kunskap inte begränsar sig till att slå upp saker (då i uppslagsverk, nu på nätet) utan handlar om en mycket längre, mer krävande process av läsande, repeterande och ifrågasättande.

Det kom en tid när begreppet kateder blev ett skällsord bland människor som inte ha- de en aning om det fruktbara samspel som under lyckliga omständigheter kan uppstå mellan elever och lärare även om de senare befinner sig i närheten av en sådan möbel.

Jag minns några elever som, då förändringsivern tog fart, yttrade att ”man kunde göra så att de goda lärarna får fortsätta att undervisa medan de dåliga kunde få ha alternativa metoder”.

Men vi skall inte ha ”dåliga” lärare. För vårt lands framtid bör läraryrket ha en sådan status att det lockar de bästa krafterna till sig. Och de skall undervisa vilket inte, som man stundom hör en del skolgångna föreställa sig, betyder att stå vid katedern och rabbla upp kungar och årtal.

Att ens komma på tanken att göra en lärare av Sture Lindholms kaliber till en ”handledare” vars huvuduppgift är att sätta eleverna att slå upp saker är ”ett enormt, onödigt och monumentalt dumt misstag”.

ANNA LENA BENGELSDORFF Lappvik