Kalla kårar och varma tårar i sensommarkvällen
På lucinda Williams spelning kombineras det sorgsna och lugna med det glada och riviga. det hela blir en brakfest för vänner av det bästa vad det amerikanska musikarvet har att bjuda på. rOCK ●●Lucinda Williams i Huvilatältet 28.8.
En av spelningens pärlor blir titellåten från albumet Sweet Old World. Låten är hisnande vacker och tårdrypande även om budskapet är sorgset med självmord som tema.
Amerikanska sångaren och låtskrivaren Lucinda Williams beskrivs ofta som en representant för countrymusiken. Utifrån från hennes spelning i Huvilatältet känns beskrivningen som rätt snäv. Williams har ett brett register. Utöver den elektriska och akustiska countryn rör hon sig smidigt över genregränserna. Hon drämmer ordentligt till med rivigare rocklåtar med taggtrådsgitarrer och renodlad blues. Den här kyliga sensommarkvällen på Tokoistranden i Helsingfors blir till slut en riktigt svettig och varm tillställning med en pompös och glimten-i-ögatversion av Neil Youngs Rocking in the free world som en fin avslutning.
Starten blir aningen trevande med låten Protection. Det känns som om Williams och kompgruppen Buick Six behöver lite olja i maskineriet innan man är ute på motorvägen. Men när man väl fått fart på alla cylindrar är det inget som stoppar Williams. Drunken angel, från ett av hennes riktigt starka album Car wheels on a gravel road (1998), är den sorgsna berättelsen om ett självdestruktivt liv och för en stund isar det lite till i tältet. Som sig bör när man har countryn som utgångspunkt är det mycket melankoli i Williams låtar och framträdande.
En av spelningens pärlor blir titellåten från albumet Sweet Old World som ges ut på nytt i oktober i en 25-årsjubileumsutgåva. Låten är hisnande vacker och tårdrypande även om budskapet är sorgset med självmord som tema. Mord är också temat i låten West Memphis där man går tillbaka till 1993 då tre tonåriga pojkar anklagades och dömdes för morden på tre åttaåriga pojkar. Tonåringarna visade sig senare vara oskyldiga till dåden och kampen för en frigivning engagerade många musiker – bland dem Lucinda Williams.
Mot slutet av spelningen ökar tempot och då tänjer Williams på gränserna bland annat i Foolishness och encorestycket Honey Bee. Den samlade rockpoliskåren som förfriskar sig i baren nickar förnöjt. För övrigt kan man konstatera att det är sällan man ser en så åldersmässigt heterogen publik som på Lucinda Williams spelning. Åldersspektret sträckte sig från 20 till 80 och allt däremellan. Ett tecken på att Lucinda Williams breda repertoar och tankeväckande buskap har en stark effekt över generationsgränserna. Publiken och Williams trivdes och med den upplevelsen i rockfickan hoppas man att det inte dröjer alltför länge innan det är dags för ett känslosamt återseende i Helsingfors.