I kassakön

Jag hade tänkt skriva om biskop Teemu Degerö, som jag lovade tidigare. Något lite fyndigt från olika infallsvinklar. Men det får bli ogjort denna vecka också.

Jag var för en stund sedan i butiken och framför mig stod en vuxen person i kassakön. När betalningen skulle ske, noterade personen att inköpen blivit några euro för dyra. Efter moget övervägande valde personen att ta bort ett paket relativt hälsosam mat, eftersom alternativet tydligen skulle ha varit att inte köpa en veckotidning som utkommer på torsdag och vars namn kan härledas från en siffra.

Nu känner jag inte personen och har ingen insikt i dess liv, men utifrån en snabbanalys av vad som köptes var personen inte ensam i hushållet och antagligen var någon i hushållet inte myndig. Eller är myndig men uppskattar fortfarande mat som är populär bland barn. Vem vet?

När är det skäligt att ingripa i en känd eller okänd persons liv, då man upplever att den kunde göra på ett annat sätt?

Jag reagerade på att den (relativt) hälsosamma maten valdes bort och skvallertidningen fick bli kvar. Andens näring är naturligtvis oerhört viktig och kanske investeringen i denna några euros tidning är veckans höjdpunkt och därmed oerhört viktig för den psykiska hälsan, men bland inköpen blev kvar sådant som kanske hellre skulle ha valts bort (dock inte alkohol eller tobak, som tur var).

Att sitta i sitt elfenbenstorn och fundera på vad andra borde eller inte borde köpa är oerhört lätt, men på något sätt skulle jag ha velat fråga personen varför den valde som den gjorde. Tursamt nog höll jag käft.

Eller kanske borde jag inte ha hållit käft utan kunnat hjälpa personen på något sätt? Återigen sitter jag i elfenbenstornet, då jag tror att personen behöver hjälp. Svåra beslut dessa. När är det skäligt att ingripa i en känd eller okänd persons liv, då man upplever att den kunde göra på ett annat sätt?

Något att fundera på under helgen …