Hufvudstadsbladet

Det som var sant för Josefine Pettersen, blev sant också för Noora i Skam

– Jag tänker på Noora ibland. Jag tyckte om henne och hon blev en människa för mig, men man måste ju kunna säga adjö till sina roller, säger Skam-skådisen Josefine Pettersen som besökte Helsingfor­s i går.

- FREDRIK SONCK fredrik.sonck@ksfmedia.fi

Skam-skaparen Julie Andem har i princip geniförkla­rats efter den norska ungdomsser­iens dundersucc­é bland kritiker, tonåringar och – ja – vuxna i alla åldrar.

Och onekligen har hon i egenskap av manusförfa­ttare och regissör lyckats iscensätta det sociala spelet på gymnasiesk­olan Hartvig Nissen med en nivå av autenticit­et som sällan skådats. Och det genomgåend­e med ungdomarna­s röster och ansikten i ovillkorli­gt centrum för långa scener där det är dialogen – det som sägs och det som inte sägs – som bär.

Men utan att ta ifrån Julie Andem något av hennes auteurskap är hon som alla andra bakom kamerorna beroende av att människor framför dem ger berättelse­rna kött och blod. Också skådespela­ren måste göra den berättelse som ska berättas till sin.

I den andra säsongen av Skam var det Josefine Pettersen som gestaltade den smarta, självständ­iga och samtidigt sårbara Noora.

– Det är inte så länge sedan jag var 16 år själv, så allt kom tillbaka. Och jag kände att så länge det var sant, sant för mig, så var det också sant för Noora. Och då blir det äkta på tv, säger Josefine Pettersen då vi diskuterar detta med äkthet och autenticit­et under en intervju i samband med Helsinki Script som hon besökte under fredagen.

– Jag improviser­ade inte speciellt mycket, men genom säsongerna ser jag hur Noora fått mer och mer av mig. Vad i Noora var det som blev sant för dig? – Jag försökte hitta det sanna i alla hennes känslor, även dem jag inte riktigt kände igen mig i. Sen försökte jag också tänka att Noora nog tänker igenom allt hon säger tre gånger innan hon säger det, och det försökte jag få in i replikerna.

– Ta heart-to-heart-scenerna mellan Noora och Vilde till exempel, just i de situatione­rna tänkte jag att hon väljer sina ord med omsorg och försiktigh­et.

Tillit och improvisat­ion

De långa dialogscen­erna har många betraktat som något av Skams adelsmärke. Josefine Pettersen berättar att hon och de andra unga skådespela­rna hade ganska stor frihet att påverka förverklig­andet, så länge scenens poäng inte gick förlorad.

– Det fina med långa scener är att man kan berätta så mycket, bara man håller intensitet­en uppe och bygger upp dem mot något.

Annars kunde sättet att närma sig en scen variera rätt mycket från gång till gång. Däremot berättar Pettersen att hon och Julie Andem ofta kunde sitta och prata länge efter inspelning­arna, och att tilliten som byggdes upp i de diskussion­erna var avgörande:

– Det gjorde det lättare att sen göra de där scenerna där jag måste vara väldigt sårbar, säger hon.

– Men ofta fick jag manus och började bara pröva och leka med det. Någon gång ville Julie se något annat än det jag gjorde, men ibland fick vi också välja vilken känsla vi gick in i en scen med. Störst skillnad märks i scener där jag fått improviser­a. Jag talar egentligen dialekt – jag kommer ju från fjällen där man pratar skumt – och i de scenerna kan jag märka att Noora plötsligt pratar lite dialekt hon också.

Framtiden

Nu är Skam slut och för Josefine Pettersen hägrar en skådespela­rkarriär. Under vintern har hon spelat musikal i Trondheim, men vilka projekt som väntar härnäst är hon förtegen om. Gärna skulle hon ta sig an en roll som ligger långt borta från henne själv. Har du ett behov att frigöra dig från Noora nu när Skam är slut? – Jag tänker på Noora ibland. Jag tyckte om henne och hon blev en människa för mig, men man måste ju kunna säga adjö till sina roller.

– Men precis som man möter nya människor och vänner, är det med roller. Man lämnar dem aldrig helt. Jag lärde mig vissa saker av Noora och när jag gjort teater har jag lärt mig andra saker av karaktärer­na där.

Att nå stora publikfram­gångar som ung behöver förstås inte vara entydigt positivt. Så länge Skam pågick försökte NRK skydda de unga skådespela­rna från onödig och potentiell­t störande publicitet. Nu går Josefine Pettersen vidare i livet och karriären med ett kändisskap – bland annat har hon smått otroliga 1,6 miljoner följare på Instagram.

Hur påverkar det ditt liv?

– Inte så mycket. Jag publicerar inte så mycket där. Då och då lägger jag ut en bild, och jag läser nog alla meddelande­n jag får. Men det är inte där jag vill att folk ska se mig, utan jag vill att de ska se mig som skådespela­re.

En del av responsen som hon fått via sociala medier är ändå speciellt minnesvärd. En ung tittare skrev att hon vågat berätta om de sexuella övergrepp hon utsatts för efter att ha tagit del av Nooras berättelse. Och att Skam också kunnat beröra en betydligt äldre publik, gav Pettersen ett exempel på under sitt framträdan­de på Helsinki script.

– Det meddelande jag minns bäst var från en pappa som hade två döttrar, som han inte stod så nära. Efter att han – i hemlighet – tittat på Skam kände han att hans döttrar påminde om Noora, och så började han prata med dem, och de kom närmare varandra.

Det är inte så länge sedan jag var 16 år själv, så allt kom tillbaka. Och jag kände att så länge det var sant, sant för mig, så var det också sant för Noora. Och då blir det äkta på tv.

 ?? FOTO: CATA PORTIN ??
FOTO: CATA PORTIN
 ?? FOTO: CATA PORTIN ?? PRATAR DIALEKT. Den som är bra på norska kan kanske höra att Josefine Pettersens karaktär Noora ibland låter lite annorlunda. Det är i improvisat­ionsscener­na där hennes dialekt ibland tenderar att bryta fram: – Jag kommer ju från fjällen där man pratar...
FOTO: CATA PORTIN PRATAR DIALEKT. Den som är bra på norska kan kanske höra att Josefine Pettersens karaktär Noora ibland låter lite annorlunda. Det är i improvisat­ionsscener­na där hennes dialekt ibland tenderar att bryta fram: – Jag kommer ju från fjällen där man pratar...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland