Mackenzie Melemed knep välförtjänt seger
Förhandsfavoriten Mackenzie Melemed tog en rättmätig seger i Maj Lind-pianotävlingen i Helsingfors. De övriga finalisterna förtjänar också att bli ihågkomna, skriver Wilhelm Kvist.
Pianotävling
●●Maj Lind-pianotävlingen Orkesterfinalen. Helsingfors stadsorkester, dirigent Anna-Maria Helsing. Musikhuset 30 och 31.8.
De olyckskorpar som trodde att man inte kunde vinna en tävling med Beethovens c-mollkonsert på programmet fick tji. Amerikanska pianisten Mackenzie Melemed visade snarare, från sina första löpningar i Beethovenkonserten, hur en beethovensk slipsten skall dras. Helsingfors stadsorkester var i högform och hela halvtimmen blev en sann fröjd för örat då samarbetet mellan orkester, dirigent och solist fungerade som smort.
Framför allt spelade Melemed sin Beethovenkonsert ytterst välartikulerat och med utmärkt känsla för den klassicistiska estetiken och karaktärerna: Allegro con brio-satsen formade han med all tillbörlig vigör (spänst, energi och livskraft) och en närmast graciös lätthet. Därpå följande largosatsen spelades med innerlig känslighet och i tillräckligt långsamt tempo, utan att intensiteten någonsin avtog. I avslutande rondot framhävde han förtjänstfullt karaktärsskiftningarna och skillnaderna exempelvis mellan pianissimo och fortissimo. På det stora hela lyckades han med konststycket att spela ett dramatiskt verk som cmollkonserten med beundransvärt kapriciöst grepp.
Därmed stärktes intrycket av Melemed som en både suverän och strålande pianist som kan sätta sin personliga prägel på det mesta. Med tanke på hans unga ålder (22) kan han ännu utvecklas i många olika riktningar, och det är knappt så man kan hålla sig i väntan på vad han tar sig an i framtiden.
Erfarenheten vägde tungt
Om de tävlande ännu inför orkesterfinalen kändes relativt jämnstarka, blottade orkesterkonserten tydliga skillnader i de tävlandes solistiska färdigheter. En relativt klar skiljelinje kunde dras mellan dem som hade uppträtt med orkester tidigare och de som inte hade.
Hannu Alasaarelas erfarenhet från pianotävlingen i Tammerfors i våras vägde tungt och resulterade i ett ofta prickfritt samspel med orkestern. Han byggde skickligt upp en arkitektonisk helhetssyn i Prokofjevs andra pianokonsert och formade crescendona i de långa kadenserna i första och sista satsen med beundransvärd målmedvetenhet. Det jag kom att sakna i Alasaarelas spel hade att göra med emotioner och hur dessa framställs i solostämman.
Riktigt lika fint fungerade samspelet inte hos exempelvis So Hyang In och Jiyoung Kim, som båda led av problem med tajmningen i sina tolkningar av Rachmaninovs konserter. So Hyang In bjöd i sig på en vacker spelning av tredje pianokonserten utan excesser. Jiyoung Kims grepp om tvåan var på samma sätt vackert och förtjänstfullt, även om jag kom att sakna ännu tydligare karaktärer. Allt från maestoso och risoluto till agitato nämns i partituret, men dessa förmedlades inte fullt ut.
Himmelsk Brahms
Om en jämförelse av ovannämnda pianister egentligen är en jämförelse mellan äpplen och päron när alla spelar olika konserter, gavs tillfälle till en mera rättvis jämförelse mellan nyzeeländska Jun Bouterey-Ishido och koreanen Hyo-Eun Park som båda spelade Brahms tvåa.
Andrapristagaren Bouterey-Ishido imponerade på mig tävlingen igenom med sin ytterst kultiverade klang (som givetvis hängde ihop med valet av en Bösendorfer framför Steinway).
Också i Brahmskonserten skönjdes elegansen och kvaliteten i tonen och ambitionen att framställa och förmedla emotioner, men framförandet led tyvärr av en viss slätstrukenhet och alltför stora rytmiska skillnader med orkestern.
I första satsen av Hyo-Eun Parks Brahmskonsert var min tanke att hon kanske inte hade samma elegans som Bouterey-Ishido och att hon var bättre på att framhäva mustiga ben marcato-nyanser än dolceaspekterna som Bouterey-Ishido formade så njutbart. Senast i tredje satsen påmindes man dock om vilken beundransvärd Brahmsinterpret Park är: Återigen spelade hon Brahms med samma himmelska lugn som i semifinalen. Samspelet var också perfekt trots att Park inte hade spelat konserten med orkester förut. Om juryn borde ha gjort något annorlunda, borde hon ha placerats högre på prispallen.
Dirigenten Anna-Maria Helsing, som var tvungen att förbereda sig för alla eventualiteter, klarade den sataniska uppgiften att lära sig orkesterpartiet i femton pianokonserter med bravur och HSO spelade några smärre onsdagsskavanker till trots förbluffande bra i samtliga konserter.
Det enda man egentligen kom att förundra sig över var vad juryns vice ordförande Ralf Gothóni egentligen ville ha sagt i sin långa utläggning vid prisutdelningen.