Vilja och kollektiv styrka
●●Den första halvleken i Reykjavik var sannolikt den bästa Finland spelat i ett VM-kval som bär alla dekadensens mörkaste färgskalor över sig. Slutminuterna då visade sig sedan bli upptakten till ett sällan skådat magplask.
Den senaste finska segern i en tävlingsmatch är ganska exakt två år gammal. Då slog Finland Grekland på bortaplan. Efter det är glädjeämnena få, eller snarare inga alls då det gäller flaggskeppet för finsk landslagsfotboll.
Det går ju alltid att spekulera i hur kvalet utvecklat sig om inte Finland fått domare, Fru Fortuna och det isländska ursinnet emot sig under de där sista gastkramande minuterna den sjätte oktober 2016. Minuter som vi sett så många gånger tidigare, minuter som på något sätt lever i någon sorts halvpervers symbios med det finska landslaget. För få grupper människor har i fredstid blivit lika pinade som vänner av finsk landslagsfotboll.
Något säger mig att en seger eller en poäng i Reykjavik hade renderat i något trevligare än fyra förluster på raken, varav tre med det försmädliga uddamålet. Uddamålsförluster är ju också något som är förknippat med ett lag i orkanstark motvind.
●●Twentespelaren Fredrik Jensen var i gårdagens HBL inne på hur viktig den mentala delen är. Och just där har något eller det mesta fallerat i landslaget under alltför många år. De senaste två årens djupdykning understryker den mentala misären. I ett landslag där du känner de flesta ska du växa, bli starkare av den kollektiva kraften. Inte krympa av det kollektiva eller externa trycket.
Bristen på ledarskap inom landslaget har varit en snackis alltsedan herrar Litmanen och Hyypiä lade av. Förutom superduon förfogade man också över vinnarskallar som Teemu Tainio i laget. Och många andra passligt tjuriga och målmedvetna spelare. Nu är det svårt att se vem som egentligen leder skeppet. Lite för många hyggliga killar i laget på något sätt.
●●Där de isländska spelarna från landskamp till landskamp mer eller mindre överträffar sig själva gäller den diametrala motsatsen för Finland. För även om Finland saknar stjärnglans består landslaget anno 2017 till en överväldigande majoritet av spelare som lever gott på att spela fotboll. Lite mera har allmänheten all rätt att kräva.
De blåvita spelarna skulle aldrig få spela i sina klubblag om de begick liknande misstag som de gör sig skyldiga till i landslaget. Något som händer ofta och just den biten känns svårförklarlig och diffus. Någonting negativt tycks hända då spelarna drar på sig landslagströjan.
Hunger och ledarskap. Och framför allt viljan att överträffa sig själva. Island har visat hur långt det går att komma på de tre ingredienserna. Också med begränsade byggklossar.
Det måste vara lite mera Sven Dufva än Carl Olof Cronstedt över ett finskt landslag. Ett steg i Dufvans riktning vore väldigt önskvärt i afton.