Tuff liten häst hotas av varmare väder
I den jakutiska byn Kysyl-Juruje finns det inga stängsel för hästarna. I stället inhägnar man lekplatsen och husen. Jakutien är världens kallaste bebodda plats och jakuthästen klarar temperaturer ända ned till minus sjuttio grader. Men nu hotas den av svält när vintrarna har blivit varmare och blåsigare.
Hästarna är små, kortbenta och smällfeta. De har alla tänkbara färger: skimlar, skäckar, blacka, svarta, bruna, fuxar. Fölen ligger utsträckta på marken, stona betar systematiskt. Det korta gräset försvinner ner i deras magar med blixtens hastighet.
Den enda som inte betar är en skimmel som tidigt har fått syn på oss. Han jagar ifatt ett sto som har avlägsnat sig för långt från flocken och driver henne tillbaka. Därefter fortsätter han med att trava fram och tillbaka mellan oss och de andra hästarna. Huvudet är höjt och blicken bakom den långa, lurviga pannluggen mörk och utmanande.
– Det där är hingsten. Han håller vakt, konstaterar Vladimir Gerasimov.
I den ryska folkbokföringen heter han Vladimir Gerasimov – en sextioårig jägare, fiskare och hästägare som har bott i den här byn i hela sitt liv. Men han har också ett jakutiskt namn: Barach-san.
När han föddes under sovjettiden skulle den officiella namnformen vara rysk. Nu bär hans barnbarn jakutiska namn också i passet. Jakuterna är en av få sibiriska folkgrupper vars språk fortfarande talas aktivt inte bara av den äldre utan också av den yngre generationen.
Byn där vi befinner oss heter KysylJurjuje. För att ta sig hit måste man först flyga sex timmar från Moskva till Jakutsk, därefter åka färja längs floden Lena en timme och sedan köra hundra kilometer till Katjikatsy. Det är det närmaste bebodda området som går att hitta på kartan.
Själva byn, Kysyl-Jurjuje, finns inte på kartan alls. Grå och kurande ligger den utslängd i Sibiriens oändliga inre, bestående av ett trettiotal timmerhus och bodar, vackra gärdsgårdar och fähus isolerade på utsidan med torkad komocka. Byn omges av grönskande fält och kullar. Lite längre bort står den sibiriska barrskogen mörk och majestätisk.
Den kallas tajga. Jakuthästens hem.
Jakutien är den kallaste bebodda trakten med de största temperaturväxlingarna i världen. Här råder inlandsklimat, med iskalla vintrar och stekheta somrar. På vintrarna är det vanligt med veckolånga perioder där temperaturen ligger under –50 °C, på sommaren stiger den ofta till över 30 °C.
Ett klimat där rimligtvis bara renar borde kunna överleva. Men en central del av jakuternas kultur är hästen. Man rider den, man dricker stomjölk, man äter hästkött. Det finns ungefär 240000 hästar i Jakutien, eller republiken Sacha som den heter officiellt – den största delrepubliken i världens största land som till en stor del består av oändlig tajga.
De små fetknopparna som betar på fältet klarar sig utomhus i minus femtio, sextio grader och letar själva fram sin mat genom att gräva fram fruset gräs under snön med hjälp av hovarna. Deras täta vinterpäls, upp till 15 centimeter lång, isolerar effektivt mot köld.
Överallt kring byn rör sig hästarna fritt. De är brännmärkta på länden med sin ägares sigill och strövar fritt i ett halvvilt tillstånd. Trots att de är så små, mellan 130 och 150 centimeter i mankhöjd, kallas de hästar, inte ponnyer. Just nu är de upptagna med sitt viktigaste uppdrag, det pågår en kamp mot klockan. De måste hinna äta sig tillräckligt feta för att klara vintern.
– Ju lägre och trindare hästarna är, dess bättre. Titta så tjockt det där stoet är. Hon kommer inte att dö i vinter, säger Vladimir Gerasimov.
Om några månader är det leende, grönskande fältet borta och temperaturen kan ha åkt ned till minus fyrtio grader. Men jakuthästens problem är inte kölden.
Det är värmen. Klimatförändringen, som sker snabbast på jorden på arktiska områden, håller på att förändra livsförhållandena i Sibirien. Medeltemperaturen i staden Jakutsk har höjts med 2,5 grader under de senaste hundra åren, i jämförelse med 0,8 grader globalt.
– Våra hästar klarar nästan vilken köld som helst – bara de får mat. Men de senaste åren har vi haft besynnerliga vintrar. Det blåser så hårt att hästarna söker lä i skogen i stället för att leta efter fruset gräs. De står stilla i stället för att röra på sig. Till sist försvagas de och svälter ihjäl, konstaterar Vladimir Gerasimov.
Han har med sig en hink havre för att locka till sig hästarna. I allmänhet får jakuthästen inget extra foder. Nu har ägarna börjat utfodra dem vintertid, eftersom det annars finns en risk för att alltför många svälter ihjäl.
– Förr hade vi långa köldknäppar på flera veckor med temperaturer på under minus femtio grader. Under de senaste åren har våren börjat komma mycket tidigare. I år regnade det i slutet av mars! Något liknande har jag aldrig varit med om, säger Vladimir Gerasimov och skakar på huvudet.
Den stigande temperaturen betyder att det bildas skare på snön, vilket försvårar hästarnas möjligheter att gräva fram mat. Samtidigt har det börjat snöa mycket mer.
– Vi behöver visserligen snö, men
På tajgan är jag lycklig. Jag behöver inget annat.
Vladimir Gerasimov
Jägare, fiskare och hästägare
inte för mycket. I norra Jakutien har det snöat enormt mycket under de senaste åren och det gör att hästarna inte klarar sig. De kan inte gräva fram mat om de har snö upp till magen.
Hästkött, speciellt köttet av föl, är en delikatess bland jakuter och man håller hästar både för köttets skull och som transportmedel. Vladimirs flock består sammanlagt av ett tjugotal hästar och ungefär femton föl. En utvald valack har han ridit in och använder som ridhäst. I motsats till korna som står i fähus under vintern har den inget stall.
– Den står ute året om. Bara den får lä och mat så klarar den sig bra, säger Vladimir.
Ur evolutionshistorisk synvinkel
är jakuthästen en nykomling. Jakuterna är ett turkiskt folk som bosatte sig i trakterna kring floden Lena så sent som på 1200-talet. De valde att lämna sina forna hemtrakter kring Bajkalsjön på grund av tryck från mongolväldet. Med sig hade de både hästar och kor som på några hundra år anpassade sig till det nya, bistra klimatet. Jakuthästen, som på svenska också kallas jakutponnyn, är en av världens få överlevande ursprungsraser. Den är inte en vildhäst
genetiskt men klarar sig i praktiken utan människan. Bara det är tillräckligt kallt. Vladimir Gerasimov pekar på några föl som ligger utsträckta i gräset försänkta i djup sömn.
– Se så djupt fölen sover. De sover lika djupt som barn. Det är därför de ibland blir tagna av björnen.
Hästarna betar till synes lugnt, utan att titta på oss – vilket är en synvilla. De lade märke till oss så fort vi klev ur Gerasimovs slitna, vinröda Niva. När vi närmar oss flyttar de målmedvetet men utan brådska på sig.
– Alla hästar känner igen sina ägare. De ser vilka vi är på gångstilen. Den där flocken är inte mina hästar ... de har tydligen gått in i skogen för att slippa myggorna, säger Vladimir.
Den smärta, lätt hjulbenta mannen rör sig lätt som en räv över fältet. Jag har aldrig sett någon gå som han. Inte en onödig rörelse, varje steg är till hundra procent ekonomiskt. I hela sitt liv har Vladimir varit ute i skog och mark, fiskat, jagat, samlat växter. Ofta gör han det till häst.
– Hästen är mitt liv. Utan häst klarar man sig inte på tajgan. Hästen för oss betyder kött, att hålla dem är ett sätt att överleva. Men hästen är också en vän. Att rida är för mig terapi. Det gör underverk för ryggont. Jag talar till hästen, jag talar till naturen. För mig är allt levande heligt, säger Vladimir Gerasimov.
Orden låter högtidliga när man skriver ner dem. I Vladimirs mun är de bara ett självklart konstaterande. Enligt den jakutiska, schamanistiska tron är naturen inget objekt i förhållande till människan. Naturen betraktas som överordnad, människan underordnad – vilket inte betyder att människan inte utnyttjar den. Vladimir jagar, fiskar och håller hästar för köttets skull. Varje höst slaktar han några föl och säljer köttet för 400 rubel, motsvarande 6 euro, kilot. Det godaste på fölet är levern, anser han, speciellt hos föl som inte är äldre än fem månader.
Han säger att det viktiga är förhållningssättet. Att man ber naturen om lov för att utnyttja den. Att man inte överdriver sin konsumtion.
– När jag kommer till min jaktkoja ute på tajgan och tänder en eld offrar jag några tagel ur hästmanen och bränner upp dem. Det är mitt sätt att säga tack till naturen för att jag får jaga och fiska. Jag visar den alltid respekt, jag bryter inte ens av grenar på träd i onödan. Om jag är tvungen att göra det ber jag först trädet om lov.
Vi sitter i förmaket
till Vladimir och hans fru Anna Gerasimovas timmerstuga, ett ljust utrymme med sanktpaulior i fönstren och köksutrustningen behändigt upphängd på väggarna. Anna bjuder på te och fet, fyllig smetana som vi doppar färskt bröd i. Själv vill hon inte prata så mycket – i den här byn talar alla jakutiska och Anna har inte använt ryskan på länge.
Stugan ligger högst uppe på en flodbank och är omgärdad av ett himmelsblått staket. Fönsterkarmarna är målade i samma himmelsblå färg. Uthusen, vedboden, redskapsboden, fähuset – alla är byggda i vackra, grånande stockar eller ohyvlade plankor. Material från den närliggande skogen.
På golvet i boden intill ligger blad av mjölkört och torkar. I taket hänger knippen av gråbo. Det är medicinalväxter som Vladimir samlar in. Fisknäten har han rett ut och hängt upp på ställningar ute på gårdstunet. Var sak har sin plats.
En liten inhägnad av färskare slanor är tom. Här brukar Vladimirs ridhäst stå.
– Den har semester nu på sommaren och går på bete. Men i höst fångar jag in den och rider ut med den på tajgan för att lägga ut och vittja mina fällor. Jag jagar sobel, bisamråtta och hermelin. På tajgan är jag lycklig. Jag behöver inget annat.
Vladimir är född i byn och har inga planer på att lämna den. Den enda livsstil han känner till är att ständigt vara utomhus. Därför oroar han sig nu också för de förändringar i klimatet han hela tiden lägger märke till.
– Det är ett faktum att vädret har ändrat sig. Jag är sextio år och jag har aldrig sett så här varma vintrar. Det är ju vi människor som åstadkommer alltihop. Vi värmer upp planeten. Vi exploaterar naturen. Jag har svårt att förstå det. Det är ju så självklart att naturen är mäktigare än vi.