Det andra Finland?
Återkommen till Helsingfors efter ett års arbete i Sverige slås jag av diskrepansen mellan lugnet på gatorna och den aggressiva tonen i samhällsdebatten. För trots lite strävare bemötande av medmänniskorna än det jag hunnit bli van vid, är Helsingfors en vänlig, fredlig och tillåtande plats.
I medierna däremot är det krig mellan civilisationer, såväl som mellan grupper inom landet. Efter knivdådet i Åbo exploderar debatten, inte bara om incidenten i sig, om hur man ska tala om den. Liberalt sinnade är rädda för en våg av rasistiskt hat och repressiva politiska åtgärder, om man inte lyckas få fakta och besinning i debatten. Högerpopulister anklagar de liberala för att dalta med jihadister, etcetera.
Under veckan som följer beter sig en del, såväl politiker som vanliga medborgare, som om asylsökande överlag var ett omedelbart hot mot landets säkerhet. För högerpopulister handlar det förstås om att man tar tillfället i akt, men även från andra håll hör man krav på ”åtgärder” och ”utredningar” som syftar till att göra Finland till lite mindre av ett öppet land med respekt för alla människors lika värde.
Man undrar varför, för Finland har inte blivit en farligare plats ef- ter det som hände: fortfarande är risken för att bli våldsoffer störst i sällskap med människor man känner. Det är fortfarande bland annat trafiken och alkoholen vi behöver oroa oss för när vi släpper ut våra barn i världen. Och överlag har våldsbrotten minskat över tid, här såväl som i andra jämförbara västländer.
Givetvis är till exempel terrororganisationen IS ett potentiellt hot även här, men tanken att terrorism bekämpas genom hårdare tag mot asylsökande (och personer som inte fått asyl) framstår som så befängd att man undrar om den är allvarligt menad. Är inte det här ett läge där man ska lyssna på forskare, dela internationella erfarenheter och ta en allvarlig funderare på vad som minskar och vad som eventuellt ökar risken för radikalisering. Om man alltså primärt är intresserad av säkerhetsfrågan och inte betraktar ”hårdare tag” mot vissa grupper som ett självändamål.
Och just här har vi det kluvna Finland: inte klyvningen mellan liberaler och nyhöger, utan mellan ett på många sätt allt mjukare Finland å ena sidan, och det hårda, aggressiva, hånfulla och hotfulla debattklimatet å andra sidan. Det här är en klyvning som går igenom de flesta av oss när vi vaknar i en ganska trygg värld och sedan kastas ut på ett slagfält när vi läser tidningen.
I den levda verkligheten bokar vi tandläkartid och betalar medlemsavgiften för Hem och skola. I den andra världen står vi under omedelbart hot om våld. Det hotet kommer inte från muslimska terrorister utan i huvudsak från personer som identifierar sig som finländare. Hat, rasism, demonisering och misogyni är utgångspunkterna. Här förklaras samhällets problem med invandring, gröna värden och feminism. Vilket som helst ämne, från offentliganställdas löner till behovet av mer stödundervisning i skolan kan vändas till problem som skulle lösas bara invandrarna åker hem och docenterna håller käft. Här är islam på klassiskt orientalistiskt vis i alla avseenden det goda Europas onda motsats.
Det här kan man förstås vänta sig i dag om man följer högerpopulistiska eller högerextrema medier. Men som en ganska gammalmodig mediekonsument får jag i mig det mesta av den här svadan genom seriösa mainstreammediers kommentarsspalter: HS, Yle, HBL.
När jag för ungefär 10 år sedan gjorde min korta parentes som journalist, fördes det samtal om hur man ska öppna tidningens webbsidor för läsardebatt, och vad det kan tänkas kosta i termer av arbetstid. Som räddhågsen och oerfaren hörde jag till dem som tyckte det var obehagligt att bereda en offentlig plattform för något som skulle pågå utom redaktionell kontroll. De problem som jag då tänkte mig, personliga påhopp eller osammanhängande tirader, var små jämfört med den monotona rasistiska och allmänt människofientliga svada som i dag betraktas som helt normal. Samtidigt fanns tanken om att läsardebatt är bra för samhällsdebatten och således bra för samhället.
Jag påmindes om det här när jag häromdagen läste ett Facebookinlägg där en bekant förklarade att han tänker sluta läsa ett av ovannämnda medier på grund av kommentarspalternas innehåll. Det här är förstås inget nytt, men tål att tas på allvar.
Vi tänker att kommentarspalterna lär oss något om vårt samhälles tillstånd. Men man borde snarare komma ihåg att fundera på vad de säger om mediernas tillstånd, innan vi talar om Finland eller världen. För 10–15 år sedan togs det mer eller mindre kollektiva, mer eller mindre medvetna beslut om hur medier hanterar gränssnittet mellan redaktion och läsare/publik på nätet. Förhållandet är förstås inte statiskt, utan lever kontinuerligt, är olikt för olika medier och kan inte helt styras av redaktionella beslut.
Den kanske största överraskningen är att det i dag inte tycks finnas någon som helst koppling mellan mediets linje eller nivå, och nivån på den läsardebatt som åtföljer. En välskriven och ganska beskedlig nyhetsartikel kan åtföljas av en ändlös svada av inlägg som syftar till att dra journalisten, ett intervjuobjekt eller en berörd människogrupp i smutsen. Samtidigt kan en annan artikel få tack för bra text och all lycka till den intervjuade, eller en konstruktiv faktakorrigering. En del debatter lever i den vardagliga världen, medan andra lever i en värld av konflikt, våld och brist på moraliska spärrar.
Frågan som många ställer är då om seriösa nyhetsmedier alls ska använda sig av kommentarfunktioner. Kanske räcker det med möjligheten att skriva en insändare, eller ett brev till redaktionen om man har invändningar. Eftersom det står alla fritt att diskutera medieinnehåll på andra ställen på nätet, fyller kommentarerna ingen viktig demokratifunktion. Snarare bidrar de i dagens läge till att underminera den tillit som är grunden för en fungerande demokrati. De bidrar till att bygga det andra Finland, där det faktiskt kan bli farligt att gå på gatan.
Vilket som helst ämne, från offentliganställdas löner till behovet av mer stödundervisning i skolan kan vändas till
problem som skulle lösas bara invandrarna åker hem och docenterna håller käft.