Se Norge från topparna
Att vandra vid berget Jotunheimen med Norges högsta toppar Galdhöpiggen och Glittertind eller klättra uppför Hoven i Loen är höjdarupplevelser utan motstycke. Den magnifika utgångspunkten är Ålesund.
Här hämtade Edvard Grieg (1867– 1907) inspirationen till sina klassiska kompositioner. I dag är det filmare, författare och turister som låter sig hänföras av fjordlandskapet runt Ålesund.
Egentligen behövs det inga nerver av stål eller extrem fysik för att njuta av det västnorska fjord- och fjällandskapet, även om det känns så när jag för första gången antar utmaningen att bestiga berget Hoven utanför byn Loen. Det är en av Norges många så kallade Via Ferrata-leder, där klätterleden består av en vajer. Bildligt talat handlar det om att ta järnvägen upp till himlen, att hänga säkrad i den fastbultade vajern på den nästan lodräta klippväggen, tusen meter över havet.
Utsikten över fjorden och glaciären Jostedalsbreen under oss är en upplevelse med hög endorfinfaktor. Kanske inget för den som har anlag för svindel, men för den aktiva friluftsmänniskan med god fysik och bra balans är det fullt möjligt.
Anordningen med den säkrade vajern är främst till för att skydda oss klättrare så att vi inte trillar ner. Du ska helst nå toppen. Att ångra sig halvvägs är inget vi rekommenderar eftersom det är mycket svårt att backa bandet och klättra nedför, säger bergsguiden Elin Nes Hjelle.
Detta faktum fick mig först att avstå, men som tur var ändrade jag mig i sista stund och antog utmaningen.
– Adrenalinet pumpade hela vägen upp. Hade jag fattat vad jag gav mig in på så hade jag kanske avstått. Men när vi nått målet är allt bara en enda stor tillfredsställelse, säger Maurice Jadczy från Stockholm innan vi fortsätter ned på andra sidan av berget, nu till fots utan säkerhetsutrustning.
Glaciärvandring
Vår utgångspunkt är fjällstationen Spiterstulen i dalgången Visdalen på 1 100 meters höjd mellan fjälltopparna. Det är en privatägd station som varit fäbod för familjen Sulheim i över 250 år. Den drivs av syskonen vars farfars farfar var den förste som besteg Galdhöpiggens 2 456 meter 1850. Steinar Sulheim, ortopedkirurg till vardags, har följt i förfädernas fotspår och är välkänd bergsguide i Norge. Han tar oss med på en tur mot Galdhöpiggens topp med glaciärvandring på Svellnosbreen på 1 800 meter som den stora höjdpunkten.
– Att vistas i fjällen och gå på tur ligger i norrmännens gener. Vi älskar bergen. Varje ledig stund ger jag mig iväg. Det är en kick, endorfinerna i hjärnan frigörs, men man måste ha respekt för naturens krafter och inte bli övermodig, säger Steinar.
– Under åren har jag tyvärr tvingats plocka upp både döda och levande ur bråddjupa glaciärsprickor och det vill jag helst slippa. Därför har utbildning av bergsguider blivit ett kall.
Magiskt islandskap
När vi efter ett par timmars vandring uppför Galdhöpiggens sydsida når Svellnosbreens glaciärkant med istoppar, ispelare, isgrottor och raviner som skiftar i vit och blått tar vi en välbehövlig paus, där isbroddar och säkerhetsselar ska tas på.
– För bara tio år sedan föll glaciärkanten, säger Steinar och pekar på ett område flera hundra meter längre ned i dalen. Om 20-30 år vet vi inte hur mycket som finns kvar.
TEXT & FOTO: JöRGEN ULVSGäRD/ TT
feature@ksfmedia.fi Utsikten över fjorden och glaciären Jostedalsbreen under oss är en upplevelse med hög endorfinfaktor.