En stor Mann och hans familj
Recension En briljant men hemsk bok om konstens omkostnader. Tilmann Lahmes skildring av författaren Thomas Manns och hans familjs liv gör läsaren mållös.
Någonstans mot slutet av Tilmann Lahmes briljanta bok om diktarfursten Thomas Mann och hans familj överskrids läsarens förmåga till sorgsen häpnad och det enda som återstår är ett misstroget, glädjelöst skratt. Något liknande har kanske hänt Lahme själv: ett av glädjeämnena i hans bok är det suveränt balanserade, maliciöst ironiska tonfallet. Och det är fint att se hur mödolöst översättaren Linda Östergaard följer honom i denna dans över avgrunden. Familjen Mann är en bok som oftast överlåter känsloreaktionerna åt läsaren fast det knappast är någon tvekan om vilka de måste bli.
Under en stor del av 1900-talet ansågs Thomas Mann av många vara samtidens största författare. Det berodde inte bara på det han skrev. Också hans roll – axlad efter lång tvekan – som galjonsfigur mot nazismen och den omsorgsfulla iscensättningen av hans offentliga persona spelade in. Det var en position med stora omkostnader som förstärktes av Thomas Manns kontaktlöshet inför omvärlden. Thomas och Katia Mann hade sex barn. Fyra av dem blev författare, alla offentliga personer. ”The amazing family Mann” kallade Harold Nicolson dem i en artikel, ett uttryck som genast upptogs av familjen för eget bruk. Bara två av barnen – historikern Golo och den politiska aktivisten Elisabeth – lyckades åtminstone delvis ta sig ur faderns slagskugga. Alla led tidvis av depressioner och andra psykiska problem. Sönerna Klaus och den våldsbenägne Michael gjorde självmord. Morfinet var Klaus’ och den äldsta dottern Erikas bästa vän. Dottern Monika mobbades hänsynslöst ut ur familjegemenskapen för att hon var alltför lite briljant fastän annars hygglig. ”Vidrig” kallade hennes mor henne i ett brev. Den enda som gjorde en framgångsrik yrkeskarriär och blev ekonomiskt oberoende var Golo. Och så vidare …
Tyskland och jag
Trots sin politiska insats framstår Thomas Mann också där tidvis som en fånge i sin egen värld. Ju längre andra världskriget framskred desto sämre underbyggda var hans stora politiska tal och paroller. Erika, Golo och andra får rycka in och lappa och korrigera. Redan under den långvariga tvekan som föregick hans ställningstagande mot nazismen hade författarkollegan Joseph Roth skrivit: ”Den tveklöst hederlige professor Thomas Mann är helt enkelt naiv. Han har begåvats med en förmåga att skriva bättre än han kan tänka. Han når inte upp till sin egen talangs intellektuella nivå.”
Ändå var hans betydelse för antinazismen enorm. Han berömda uttalande vid emigrationen till Amerika löd: ”Där jag är, där är Tyskland.” Det var viktigt inte minst för att motverka ett totalt fördömande av allt tyskt som paradoxalt nog kunde ha minskat på det amerikanska intresset för att träda in i kriget.
Oändliga mängder text har producerats av och om familjen Mann, men Tilmann Lahmes bok är den första som tar ett gemensamt grepp om hela familjen. Bara det överrika
Trots sin politiska insats framstår Thomas Mann också där tidvis som en fånge i sin egen värld. Ju längre andra världskriget framskred desto sämre underbyggda var hans stora politiska tal och paroller.
källäget måste ha gjort det till ett Herkulesarbete och man fylls av beundran över hur suveränt han framskrider. Ingen av familjemedlemmarna tappas bort, balansen mellan offentligt och privat uppehålls även om gränsen mellan de två successivt blir allt otydligare. Maktkamperna inom familjen följs upp. I början handlar det om föräldrarnas hänsynslösa favoriseringspolitik där de äldsta och yngsta favoriseras medan mellanbarnen Golo och Monika hånas och negligeras. Senare om bilden utåt av Thomas Mann och familjen där hans favorit Erika småningom, i takt med att hennes egen litterära förmåga minskar, med järnhand retuscherar och redigerar fram sin egen version. Och hela tiden om kampen mot yttervärlden där avsikten är att vinna ekonomiska och statusmässiga fördelar med nästan vilka medel som helst.
Skvallerjournaler
Allt detta hade ett syfte: att Thomas Mann skulle få skriva i fred. Den som styr och ställer i familjen är Katia Mann, som helt och hållet underordnar sig makens verk. Hon sköter ekonomin och kontakterna med omvärlden, försöker lösa barnens penningoch andra problem och håller upp en järnhård fasad. På sin fars begravning drabbas Golo av en fruktansvärd chock – för första gången i sitt liv ser han modern gråta. Någon emotionell kontakt till sina barn förmår Thomas Mann aldrig skapa. I ett gripande brev berättar den åldrade Golo om hur han drömt att han var liten och efter en lång tid skulle få träffa sin far. Förvirrad och stammande närmar han sig honom. Fadern drar sig undan, sträcker ut handen och säger med kylig röst: ”God dag”.
Och all denna sorg, allt detta lidande för ett verk som idag i jämförelse med de betydande 1900-författarna – sådana som Proust, Kafka, Musil, Woolf – ter sig som en gammal arkivaries tungfotade skvallerjournaler. Av alla Thomas Manns berättelser är det kanske bara Döden i Venedig som lever. Också det beror väl i hög grad på Lucino Viscontis berömda filmatisering som, vid närmare eftertanke, ju egentligen bygger på Prousts På spaning efter den tid som flytt.