Det tysta språkets explosiva potential
Recension Döttrarna i Bernardas hus väljer sina ord och konflikter.
TEATER
●●Federico García Lorca: Bernardas hus
Regi: Josette Bushell-Mingo. Översättning: Jens Nordenhök. Dramaturgi: Jenny Schöldt. Manuskonsult: Sølvi Zuckermann. Scenograf: Lotta Nilsson. Ljusdesign: Charlie Åström. Kostym: Tanja Honkanen. Språkkonsulter: Debbie Z. Rennie och Sarah Remgren. Koreografi: Sofia Lindgren. På scenen: Mira Zuckermann, Mette Marqvardsen, Dawn Jani Birley, Rebecca Drammeh, Aino Hakala, Cecilia Järbrink, Marie-Thérèse Sarrazin. Riksteatern, Tyst teaters gästspel på Korjaamo 1.9.
Tyst teaters uppsättning av Bernardas hus i regi av Josette BushellMingo är en stram, svart-vit tolkning av Lorcas pjäs, som redan i sig är tuktad. En nybliven änka, Bernarda (Miro Zuckermann), stänger in sig i sitt hus tillsammans med sina fem ogifta döttrar i åldern 20–39 år och en tjänare (Marie-Therese Sarrazin).
Bernardas plan är att de ska sörja i åtta år. Kvinnorna ska inte bara hålla sig inomhus, det är också förbjudet att titta ut genom fönstren.
Scenen är ett rätt litet, kvadratiskt rum, sparsamt inrett med en enorm takkrona som kastar en fenomenal skugga runt väggarna i rum- met. Fönstren är många och små, och försedda med galler.
Bernarda och döttrarna är alla teckenspråkiga och tjänaren tolkar deras repliker till svenska. Det skruvar till känslan av hot och instängdhet, fast yngsta dottern, gladast av dem alla och kanhända på grund av sin unga ålder den mest positiva och också trotsigast (Aino Hakala), säger så här: ”Varför bryr vi oss om vad som händer där ute, det är ju här inne vi är”. Fascister patrullerar där ute och soldaternas närvaro både förskräcker och förtjusar.
I samklang med den här inställningen kan man tycka att greppet att göra mor och döttrar döva är överflödigt och i stället koncentrera sig på det dramatiska uttrycket och det svenska, förhöjda, teckenspråkets möjligheter. Miro Zuckermanns Bernarda är magnifik i sina krav på respekt, samtidigt som hon misstror alla i sin omgivning. Döttrarnas försök att ta de andra byborna i försvar väger lätt mot änkans känsla att vara förorättad av livet och omgivningen. Lätt tillbakalutad och nedåtblickande spyr hon sin galla över männen och drar sig inte för att beskylla sina döttrar för än det ena, än det andra. Till tjänarens yrkesroll hör att vara osynlig och Marie-Therese Sarrazin blir också lite anonym i och med att hon i högre grad tolkar de andras roller, än spelar sin egen.
Av döttrarna är det framför allt den äldsta och den yngsta som sticker ut som egna personligheter. Angustia och Adela befinner sig båda i pendelns ytterlägen. Angustia har ärvt större delen av sin fars kvarlåtenskap och står främst i kön på äktenskapsmarknaden medan Adela har sin barnsliga tillit kvar och framtiden framför sig. Mette Marqvardsen gör en Angustia som har övertagit sin mors bitterhet, utan att ha dennas möjligheter att uttrycka den. Aino Hakalas Adela tar emot örfilarna, böjer sig men rätar snabbt på ryggen igen.
Hela ensemblen uttrycker träffsä- kert och just så dubbelt som det är i verkligheten sitsen där man är instängd och kroniskt arg, och samtidigt otroligt benägen att anpassa sig. Döttrarna i Bernardas hus väljer sina ord och konflikter.