Anekdoter om Mannerheim
Holger Strandberg har i hela sitt liv följt med Carl Gustaf Emil Mannerheims förehavanden. Intresset föddes redan som liten pojke hemma i Hangö, där marskalken tillbringade sommarmånaderna. En gång har de två träffats och skakat hand.
Krigsveteranen Holger Strandbergs (bilden) livslånga intresse, att följa med Carl Gustaf Emil Mannerheims liv och leverne, har resulterat i en annorlunda historiebok. I hundra anekdoter berättar han om tidigare delvis okända incidenter i Marskalkens liv, med början i Hangö.
I Holger Strandbergs bok 100 anekdoter om Carl Gustaf Mannerheim får läsaren träffa en annorlunda man än officeren, överbefälhavaren och presidenten som oftast presenteras i historieböcker. Krigsveteranen Strandberg har nämligen ägnat större delen av sitt liv åt att följa med marskalken på avstånd, deltagit i seminarier och samlat anekdoter om honom, både stora och små händelser som målar upp en bild av en humoristisk gentleman med gott hjärta.
Den stilige och språkkunnige mannen som kvinnorna flockades runt gjorde ett stort intryck redan på den unge Holger. Familjen Strandberg bodde i Hangö, där Marskalken av Finland tillbringade många somrar före krigen.
– Mamma och pappa pratade ofta om Mannerheim och hans porträtt hängde på väggen i mitt barndomshem. När jag som pojke lekte på stranden i Hangö såg jag ofta Mannerheim på promenad längs strandvägen, en gång hade han ett par hundar med sig, minns Holger Strandberg.
Muntliga berättelser
Redan som skolpojke började han göra anteckningar om händelser där Mannerheim var centralperson eller anekdoter som berättades om honom.
– När vi måste lämna Hangö under vinterkrigsfreden försvann mina anteckningar i villervallan. Sedan dess har jag inte skrivit ned dem någonstans. Jag hade egentligen aldrig tänkt publicera de kunskaper jag skaffat mig, men när det nu har skett så känns det fantastiskt roligt, säger Holger Strandberg, 93 år.
Boken Spjuvern som blev Marskalken av Finland utkom i våras och består som titeln säger av hundra separata anekdoter om och kring Mannerheim. Den är utgiven för att uppmärksamma firandet av Finland 100 år, då den forna presidenten spelade en betydande roll när landet skulle bli självständigt.
– Jag har berättat dessa historier under olika tillställningar, middagar och möten för att roa mina åhörare. Men när min vän Holger Wester i vintras nästan tvingade mig att samla dem till en bok kunde jag inte säga nej.
I praktiken gick arbetet med boken till så att Holger Strandberg dikterade och journalisten Björn Stenbacka antecknade och skrev rent. Anekdoterna är lösryckta händelser, som inte ger en heltäckande bild av Mannerheims liv, men de väcker människan bakom uniformen till liv och ger läsaren en mycket personligare bild av honom än vad man annars får av generaler och äldre presidenter.
Anekdoterna blev till slut många fler än hundra, men jubileumsåret till ära valdes just dessa ut, delvis helt ologiskt, utan någon prioritetsordning. Här finns allt från historien om Marskens snaps (kapitel 51) till den händelse som etsat sig allra klarast fast i Strandbergs minne, dagen då Mannerheim hälsade på i hans föräldrahem för att låna telefonen och parkera bilen, medan han strövade genom Badhusparken i Hangö (kapitel 100).
– Den dagen är annars tudelad, i boken finns också historien om fröken Dutte (kapitel 24), som blev bjuden att äta middag vid Mannerheims bord på segelpaviljongen i Hangö. Det var dit jag guidade hans chaufför senare samma kväll och åkte den två kilometer långa sträckan i Mannerheims bil med registerskylten SA1. Jag satte mig på eget initiativ på Mannerheims plats i baksätet och jag minns hur folk sprang och vinkade bakom bilen.
Bugade och hälsade
Holger Strandbergs och Gustaf Mannerheims vägar har korsats vid ett par andra tillfällen också, under den förres studietid i Helsingfors, där han studerade vid Hanken.
– Jag mötte Mannerheim hösten 1945 då han kom gående från Femkanten längs Skepparegatan, klädd i sin sedvanliga mantel lätt över axlarna. Han var ensam, han kunde inte tåla säkerhetsvakter och försökte ofta slinka ifrån dem. Jag var ju hans förra soldat och funderade ett ögonblick på hur jag borde hälsa på honom, innan jag snabbt vände ryggen mot väggen och bugade när han passerade. Han besvarade hälsningen med att föra handen till sin huvudbonad, berättar Strandberg om en av de anekdoter som inte finns med i boken.
Holger Strandberg är själv en aktiv krigsveteran och han tror att andra veteraner säkert har stor behållning av att läsa boken.
– Men visst skulle det glädja mig om yngre personer ville läsa mina anekdoter om Mannerheim och på det sättet få en bättre bild av honom. Mannerheim är ju den av våra historiska personer som än i dag väcker ett stort intresse.