Ett lönande samtal
● Utvecklingssamtal var något som inte existerade när jag var liten, i alla fall inte som begrepp. Min lärare skickade hem en lapp när jag varit ostyrig, som föräldrarna skulle skriva under och så tog jag med lappen tillbaka till skolan. Närmare än så tror jag aldrig att vi kom ett utvecklingssamtal.
I dag har jag erfarenhet av samtalen, både som lärare och förälder.
Om vi börjar med lärarrollen: Snabbt insåg jag att utvecklingssamtal kan hållas på så många sätt. Snabbt nåddes jag av ryktet om skolan där utvecklingssamtalen fungerade perfekt, där eleverna själva kallade till mötet, höll mötet och läraren och föräldern bara var spelbrickor i ett spel som gick ut på att eleverna skulle lära sig så mycket mer än vilket betyg de låg på i ett ämne.
Jag prövade, men antingen var jag för dålig på att lämna hela ansvaret eller så var mina elever i fel ålder, men det blev aldrig riktigt bra.
Det kunde vara en pina att hålla ett utvecklingssamtal. Det kunde vara en elev som hade en övertro på sin kapacitet, eller en förälder som hade det och att på ett bra sätt förklara det, helst utan att knäcka självförtroendet helt hos eleven, var en grannlaga uppgift.
Likt förbaskat sitter jag nu som värsta föräldern på mina barns utvecklingssamtal. Frågar om oväsentligheter, vill bara höra det bästa och kan aldrig föreställa mig att mina barn gör eller har gjort något ont.
Ibland kunde det också handla om att skona eleven från en förälder som jag insåg skulle vara elak mot sitt barn om det fick höra alltför mycket negativt. Eller så var det föräldern som inte ville inse att dens barn inte var så änglalik som föräldern ville tro och få det till.
Likt förbaskat sitter jag nu som värsta föräldern på mina barns utvecklingssamtal. Frågar om oväsentligheter, vill bara höra det bästa och kan aldrig föreställa mig att mina barn gör eller har gjort något ont.
Nu var det länge sedan jag jobbade som lärare och om några år är det slut på utvecklingssamtalen.
Men de tar inte slut i och med det. Nu har min arbetsplats infört utvecklingssamtal, så äntligen får jag ta igen det som jag aldrig fick uppleva i min barndom. Det känns bra att sitta där och berätta om vilka kurser jag borde få gå, vilka ambitioner jag har och till och med få kritisera min chef, utan att hon tar illa upp.
Samtidigt är det hon som sätter min lön så det är väl ungefär som när eleverna tillåts komma med kritik mot sin lärare, som i slutändan är den som sätter det avgörande betyget: Inte helt lätt!