Biståndssumman håller inte måttet
Oppositionen kräver en generösare biståndspolitik, också för Finlands bästa, men riksdagens möjligheter att höja budgetanslaget är ändå högst begränsade.
När riksdagsledamöterna återvände till jobbet i går fick de ta emot var sitt rågbröd, nästan. Några biståndsorganisationer delade ut 99,3 procent av hela rågkakor för att påminna om att Finland förbundit sig till att vika 0,7 procent av bnp för utvecklingsbiståndet.
När Juha Sipiläs (C) regering tillträdde 2015 låg biståndet på 0,55 procent av bnp, men regeringen krympte andelen till 0,44 procent förra året. I år väntas den stanna kring 0,4 procent. Sipiläregeringens uttalade mål att Finland ska nå 0,7 procent på sikt, men den tilläggsumma på 9 miljoner euro som man kom överens om i budgetförhandlingarna inger inte mycket hopp.
– Finland håller på att sälla sig till ett suspekt sällskap som de facto inte ens försöker nå 0,7 procent. I takt med att vår bnp ökar skenar målet i väg ytterligare, säger Stefan Wallin (SFP) som tar emot en hålkaka.
Utvecklingscentralen Kepas budskap till riksdagen är att det behövs en plan och en tidtabell för hur och när Finland ska nå 0,7 procent.
– Det duger inte att regeringen talar om ett långsiktigt mål samtidigt som den skär i biståndet, säger Niina Mäki på Kepa.
– Biståndets nivå är sorglig jämfört med andra nordiska länder, säger Annika Lapintie (VF), men tillstår att riksdagen knappast lyckas lyfta in mycket mer pengar när budgeten spikas i december.
Nedskärningarna i biståndet var ett av Sannfinländarnas centrala mål när de gick med i regeringen. Även efter partiets tudelning anser båda delarna att vi inte behöver hjälpa de nödställda i världen förrän finländarna har det bra.
Hanna Halmeenpää (Gröna) säger att tanken är självisk och bakvänd då samma politiker har sagt att folk ska hjälpas där nöden är som störst, inte när de har flytt den och nått våra breddgrader.
– Det vore också i finländarnas intresse att vi upprätthåller en fungerande biståndspolitik, säger hon.
Ilkka Kantola (SDP) kallar regeringens biståndspolitik usel och ödesdiger. Han vill utveckla den så att insatserna skulle sättas på de grundläggande orsakerna till den misär som leder till folkvandringar.
Regeringens utvecklingspolitik bygger alltmer på att engagera företag att investera i utvecklingsländer. Det ska gynna den lokala ekonomin, men det sker nästan aldrig i de allra fattigaste länderna, där investeringar är olönsamma eller extra riskabla.
FN-organet för handel och utveckling (UNCTAD) har beräknat att bara 2 procent av företagens utlandsinvesteringar på global nivå görs i de minst utvecklade länderna. Därför har det traditionella biståndsarbetet via FN-institutioner och folkrörelser extra stor betydelse för världens allra fattigaste.
– Det känns konstigt att Finland har gått bakåt också här, säger Niina Mäki.
Hon påpekar att Finland inom biståndet vek 0,22 procent av bnp för de fattigaste länderna 2015, men att andelen föll till 0,15 procent förra året och att den väntas landa vid 0,16 i år. Andelen är så liten att den inte kan skäras ut ur en rågkaka utan att det blir bara smulor.