Skepparfantasi i stiltje
Herzogin Cecilie, Hertiginnan som hon kallas, är mer än en båt både i besättningens ögon och i den åländska sjöfartshistorien.
Förste styrmannens kindben avtecknar sig genom vattenstänken från Atlanten när han tittar upp mot riggen med granskande blick. Hur ligger vinden? Elis Karlsson inspekterar kärleksfullt de välbekanta seglen medan Herzogin Cecilie forsar fram. Kaptenens fru Pamela skriver: ”Om man kände och älskade Herzogin Cecilie var det svårt att inte tala om henne som en levande varelse, svårt att inte tänka på henne som på en varelse vars hjärteblod rann bort på klipprevet.”
Hertiginnan, som hon kallas, är mer än en båt både i besättningens ögon och i den åländska sjöfartshistorien. Så passande då att illustrera hennes liv och öde i en bok med fotografier från hennes färder.
Skicklig fotograf
Det är Freya Darby, dotter till Herzogin Cecilies kapten och kaptenska Sven och Pamela Eriksson, som hittat skatten hemma i Granboda, Lemland. I en koffert låg mammans negativ och brev från tiden ombord på det stolta fartyget. Pamela Eriksson, född Pamela Bourne, var journalist till yrket och uppenbarligen en skicklig fotograf som måste ha haft högkvalitativ utrustning med sig på sjöfärderna. Bilderna, utvalda av bildredaktör Per-Olof Högnäs, vittnar om det hårda livet till sjöss i storm och stiltje, men också om ett förälskat par med både makt och frihet. Darby är en av eldsjälarna bakom museiverksamheten på skeppargården Pellas, Sven Erikssons barndomshem.
Boken består av två delar. Först en där Ulla-Lena Lundberg återberättar historien om Sven och Pamela och om redaren Gustaf Erikssons stolthet Herzogin Cecilie. Sen en där Pamela Erikssons fotografier får ta plats med korta och fyndiga bildtexter. Bilderna är till stor del slående, fyllda med sjömännens muskelkraft och havets nycker, och levande på ett njutbart sätt. Eriksson verkar ha fascinerats av människan som motiv – här finns gott om unga ansikten och svunna leenden att kära ner sig i. Alla de här porträtten är en av bokens största
styrkor. Det är omöjligt att låta bli att fantisera om vilka tankar som rör sig i huvudet på pojkarna som sliter och drar i seglen, om hur vinden kändes i ansiktet en solig seglats i tropikerna, om livet som nyförälskad i en kaptenshytt klädd i röd sammet och plysch.
Oklar genre
Vad som kunde ha blivit årets fullträff är dessvärre en något förvirrad utgåva. Boken rör sig i en oklar genre mellan historisk skrift och skönlitteratur, med såväl ren information om last och kurs som målande beskrivningar av det besjälade fartyget. Upplägget med infällda bilder bland textdelen minner om en sjöfartshistorik, medan UllaLena Lundbergs sedvanligt lysande språk och gestaltningar för tankarna till ren romankonst.
För UllaLena Lundbergs text är förstås fantastisk, särskilt när hennes särpräglade drömlika realism smyger sig fram och Herzogin Cecilie får eget liv:
”På torget köper kaptenen mängder av lingon till kosthållet ombord. Skogskanten kommer ända ner till vattnet; Hertiginnan har nästan glömt hur skogen doftar och hur röda lingonen är, det är som ur ett annat liv.”
De här passagerna får mig att önska att Lundberg fått fri lejd att fantisera vidare om både skepp och besättning, det känns bara inte schyst att först fresta med briljant Lundbergsk formuleringsförmåga för att på nästa sida lämna läsaren med ett dödstråkigt avsnitt rubricerat ”Ansvarsfrågan”.
Överlag längtar jag under läsningen efter att någon redaktör eller beställare skulle ha fattat ett tydligt beslut. Ska det skrivas en roman?
Ska det göras en historik? Ska det bli en fotobok? Med tillhörande berättelse? Fakta eller fiktion? Borde man helt enkelt uppdatera Pamela Erikssons egen bok Hertiginnans sista resa, som kom på svenska år 1960, med författarens egna bilder? Materialet hade med proffsigare layout gjort sig utmärkt som en lyxig så kallad coffee tablebook, med de intressantaste bilderna uppblåsta i storformat med Lundbergs mest fantasieggande texter som sammanhållande länk.
I stället är det i nuvarande form svårt att säga vilket syfte Hertiginnan och kaptenskan fyller. Det är mysigt att umgås med Lundbergs ord och Erikssons fotografier, men jag önskar att båda två fått komma mer till sin rätt.
Det är omöjligt att låta bli att fantisera om vilka tankar som rör sig i huvudet på pojkarna som sliter och drar i seglen, om hur vinden kändes i ansiktet en solig seglats i tropikerna, om livet som nyförälskad i en kaptenshytt klädd i röd sammet och plysch.