Massgravar i ryska Karelen känsligt tema
Jurij Dmitrijev har vigt sitt liv åt att gräva upp lik. I trettio år har han finkammat ryska Karelen efter kvarlevorna av oskyldiga människor som mördades i Stalins massutrensningar på 1930-talet – bland dem tusentals finländare. Han har gett ut flera böc
Ryska Karelen är fullt av massgravar från Stalinutrensningarna 1937–1938. De är väl dokumenterade tack vare Jurij Dmitrijev, lokalhistoriker i Petrozavodsk. Nu sitter han fängslad, anklagad för barnpornografi. Många anser att målet är att få honom undanröjd.
Det är lätt att gräva massgravar i en mjuk sandmo. Spåren efteråt är svårare att sudda ut.
I den porösa marken sjunker likhögen sakta nedåt varje år. Jorden sätter sig och bildar en cirkel eller en kvadrat, några centimeter lägre än den omgivande marken. Det kan gå femtio, sextio, sjuttio år, men spåren är kvar.
Massgravar finns det gott om i ryska Karelen. Den allra största heter Sandarmoch och ligger drygt 100 kilometer norr om Petrozavodsk. Det är här vi försiktigt promenerar fram på den mjuka, sviktande mossan, omgiven av raka tallstammar, de står som i givakt. Jag drar in den friska skogsluften i näsan, det doftar fuktig sand och ljung. Det är vackert och inte makabert alls. Om det inte vore för att det överallt på stammarna, på stolpar och på träkors hänger svartvita fotografier och namn skulle det här kännas som att vara på svamputflykt.
Namn efter namn efter namn.
Många av dem finländska, efter varje namn samma ord: Rasstreljan. Skjuten.
Juho Hytti. Född 1893 i Makslahti, Björkö. Sköts den 10.2.1938.
Lesonen, Esaias. Född 1889 i Suomussalmi. Sköts den 10.2.1938.
Granat, Hugo. Född 1888 i Uleåborg. Sköts den 20.1.1938.
– Vi har minst 9000 döda personer under oss, säger Sergej Markelov.
Frilansjournalisten Markelov har ofta besökt stället. Det är en av skådeplatserna för Den stora utrensningen – en våg av massavrättningar som Stalin släppte loss över Sovjetunionen på 1930-talet. Den nådde sin kulmen under åren 1937–1938, då den här talldungen cirka 170 kilometer från finska gränsen valdes ut till ett lämpligt ställe dit man transporterade fångarna, tvingade dem att lägga sig på magen i sandgropar och sköt dem i bakhuvudet.
Att stället i dag är känt är tack vare den ryska människorättsorganisationen Memorial. Men framför allt tack vare dess ordförande i Petrozavodsk, Jurij Dmitrijev.
– Dmitrijev har berättat att när de höll en minnesceremoni här första gången blåste en vind genom träden. Han tänkte sig att det var en hälsning. En hälsning från alla de döda som hade väntat så länge på att bli funna, säger Markelov.
”Jag gör det för att jag måste”
Jurij Dmitrijev är en före detta mekaniker och fabriksarbetare som utan formell historisk utbildning har vigt sitt liv åt att leta efter massgravar. Envist och tålmodigt har han suttit i arkiv vintertid och vandrat i skogarna sommartid för att finna de gömda, omärkta gravarna. Dessa ställen där man plötsligt ser mönstret – där har marken sjunkit ned, och där, och där.
Arbetet har pågått i trettio år. År 1997 hittade Dmitrijev Sandarmoch, en av de största identifierade massgravarna i det forna Sovjet. Han gav ut böcker med namn och arkivuppgifter på de arkebuserade. Han samarbetar alltid med myndigheterna, han är känd för att följa lagen och vara skrupulöst noggrann. Samtidigt är han en person som inte förhandlar. Han gör allt på sitt eget kantiga sätt och det går inte att rå på hans vresiga, orubbliga integritet.
– Jag gör det här för att jag måste. Varje människa har rätt till en grav dit de anhöriga kan gå, brukar han säga. Han har också sagt: – Människor utan historia är bara befolkning. Men de som kan sin historia – de är ett folk. Det är svårt att styra ett folk. En befolkning kan man däremot köra med hur man vill.
På de anklagades bänk
I november ifjol publicerade Memorial en lista på NKVD-officerare som deltog i Stalins utrensningar. Dmitrijev deltog inte i projektet, men i början av december fick han anonyma samtal av någon som ville veta om han hade en lista på bödlarna i Karelen. Den 15 december greps han.
Nu sitter han fängslad i Petrozavodsk, anklagad för innehav av barnpornografi.
– Papulja (pappsen), har du blivit sjuk? Hur mår du?
Rättegången mot Jurij Dmitrijev i Petrozavodsk har pågått sedan i juni. Den åtalade kommer gående genom korridoren omgärdad av fyra poliser och slagen i handklovar, en mager figur med grått hår, infallna kinder och buskiga ögonbryn. Dottern Jekaterina Klodt går bredvid honom och byter snabbt några ord om hans förkylning innan han förs in i rättssalen under trotsiga applåder från folk i korridoren.
– Jurotjka, håll ut, min vän! utropar Dmitrij Tsvibel.
Korridoren utanför rättssalen i Petrozavodsk är aldrig tom medan rättegången mot Dmitrijev pågår. Aktivister, vänner, familjemedlemmar är alltid med för att visa solidaritet. Rättegången gäller bilder som polisen har hittat i Dmitrijevs dator, föreställande hans nakna, 11-åriga adoptivdotter Natalja.
När Dmitrijev – själv född på ett barnhem – adopterade henne år 2008 var hon undernärd. Han fotograferade henne regelbundet i flera års tid för att följa med hennes utveckling, men också för att ha bevismaterial på dotterns fysiska tillstånd ifall socialmyndigheterna skulle försöka ta barnet ifrån honom.
– Bilderna är inte pornografiska. Alla experter som vi har kallat in säger att de är vardagliga fotografier, säger Dmitrijevs advokat Viktor Anufrijev.
Åklagarens bevis är ett utlåtande av den så kallade expertgruppen ”Centrum för sociokulturell expertis”. Det är samma organisation som tidigare har använts i rättegångar där Pussy Riot har anklagats för extremism. Enligt Anufrijev tyder mycket på att den samarbetar med säkerhetstjänsten. Han konstaterar torrt att i Dmitrijevs fall består den så kallade expertgruppen av en konstvetare, en matematiker och en översättare från engelska.
Dmitrijevs dotter Jekaterina Klodt säger att hennes pappa anade att en process för att oskadliggöra honom var på gång.
– Han sade att de antingen kommer att fängsla eller döda mig. Jag svarade att han skulle sluta leka James Bond. Folk tackade honom för att de hade fått en grav att gå till. Vem skulle ha något emot det?
Till exempel säkerhetstjänsten. Det tror i varje fall Valentin Kaizer, en av Dmitrijevs nära vänner.
– Jura hade namnen på alla som hade beslutat om och deltagit i arkebuseringarna. Säkerhetstjänsten vill inte att sådana uppgifter ska publiceras.
Årlig minnesceremoni
Sedan 1998 har Dmitrijev lett en minnesceremoni för de arkebuserade vid Sandarmoch den 5 augusti varje år. Det har varit ett internationellt evenemang dit folk har kommit från hela Europa, framför allt från Polen och Ukraina. Patriark Kirill deltog och välsignade massgraven år 2010. Också de lokala myndigheterna har närvarit.
Men för ett år sedan ändrades allt.
– I fjol vägrade guvernören för första gången att sända en delegation till Sandarmoch. Dagens makthavare vägrar erkänna att det var det kommunistiska systemet som mördade folk. Det beror på att de själva tillhör samma system. Det har ju inte förändrats särskilt mycket och nu är sovjetmentaliteten på frammarsch igen, säger Dmitrij Tsvibel.
Han leder den judiska samfälligheten i Petrozavodsk och är god vän med Dmitrijev. Varje år deltar han i minnesceremonin och läser kaddish över de 178 judar som ligger begravda i Sandarmoch.
Om Jurij Dmitrijev blir dömd för innehav av barnpornografi kan han enligt sin advokat Viktor Anufrijev få mellan 8 och 15 års fängelse.
– Det vore lika med en dödsdom. Han är 61 år, han kommer inte att klara så lång tid i ett ryskt fängelse.
Tillbaka i Sandarmoch träffar vi på bärplockaren Viktorija Bondar. Hon passerar minnesmonumenten medan hon är ute för att plocka blåbär.
– Människorna som mördades här var oskyldiga. Därför är det viktigt att deras minne bevaras. Jag har hört om anklagelserna mot Dmitrijev men jag tror inte på dem. Han är rättskaffens, säger Bondar.
Gennadij Linkov är på väg ut i svampskogen men har svängt in för att promenera en stund på Sandarmoch.
– När jag var ung tog vi sand i ett sandtag inte långt härifrån. Ibland kom det upp skelettbitar och dödskallar. Så nog har folk i trakten vetat vad som har pågått här.
Vad hände med skeletten som grävdes upp av misstag? undrar jag.
– Inte brydde vi oss om att plocka bort dem. De åkte med i sandlasset.
Dmitrij Tsvibel Dagens makthavare vägrar erkänna att det var det kommunistiska systemet som mördade folk. Det beror på att de själva tillhör samma system.
Vän till åtalade Jurij Dmitrijev